Idag har Grao och jag gjort vår andra WE-tävling någonsin. Det var Tågarpsortens Ryttarförening som arrangerade mycket väl, och dessutom hade tur med fint höstväder. Dressyren gick utomhus, vilket ju alltid är en extra svårighet för Grao. Men här låg banan rätt bra till utan alltför mycket konstigheter som slangar och sånt (som fanns på framridningen, men den var så stor att det gick bra att undvika dem). Grao var som vanligt spänd, men under nästan hela programmet kunde jag hålla spänningen under ytan och visa upp en välartad häst. Vid några tillfällen bubblade det tyvärr upp över ytan. I skritten taktade han några gånger, men en skillnad mot tidigare är att jag fick tillbaka honom till bra skritt. Sen taktade han igen, så poängmässigt gjorde det förstås ingen skillnad – men för mig är det all skillnad i världen att känna att jag kan bryta taktandet och få fram en bra skritt, även om det inte håller så många meter än. Diagonalslutorna blev lite för raka – även det är en spänningsgrej. Det är helt enkelt svårare att böja sig i kroppen när man är spänd. De allra retligaste missarna var ändå de båda tillfällena då han bytte bak i galoppen. Även det är en spänningsgrej och jag vet att det kan hända när jag samlar lite för mycket när han är spänd. Den första var i sista volten i tre volter, den samlade volten, precis när jag var klar och skulle gå ur volten och räta upp. Det var riktigt retligt, för volterna var jättebra innan. På protokollet står en överstruken åtta och sen en fyra… Den andra gången var när jag nästan var klar och skulle vända upp i galopp från långsidan mot X och sen göra halt. Även där råkade jag samla lite för mycket inför svängen och han bytte bak. Båda gångerna bytte jag snabbt tillbaka – särskilt viktigt första gången eftersom det var precis före ett byte. Nu fick jag ju ett rent och bra byte ändå, tur det! Trots missarna var jag nöjd, vi landade på 62,6 % jag måste förstås jobba bort dem, men däremellan visade han riktigt bra kvalitet.
Jag är även nöjd med teknikrundan. Jag var särskilt ängslig för linjen från fållan till hindret, då Grao ofta tvekar första gången han går mot ett hinder. Här hade de tack och lov ett hopphinder på framridningen, så vi hade hoppat en del när vi kom in på banan. Jag hade ändå i förväg bestämt att jag skulle rida fållan i skritt och offra några poäng där för att få bättre förutsättningar för hindret. Det gick bra och Grao hoppade duktigt. Vi valde även att skritta in i klockan i tekniken, vilket kostar poäng. Bordet är ju fortfarande en svaghet för oss och muggen får vi inte heller toppoäng på – vi måste helt enkelt lära oss att stå still. Tyvärr fick jag åter ett omslag i första volten på två tunnor – ett hinder vi annars brukar vara bra på. Men vi hade många bra hinder också! Enkelslalomen var jättefint, parallellslalom är Grao superduktig på, lanslinjen var helt ok, bron gick han duktigt och utan tvekan över och så vidare. Missarna drog ner resultatet, vi fick totalt 61,4%. Jag är ändå nöjd med känslan, mycket av problemen handlar om spändhet och orutin och det borde vi ju komma tillrätta med framöver.
Speeden blev däremot ett fiasko – och det var mitt fel. Jag taggade igång alldeles för mycket och vi fick en bra start – de första 6 hindren var vi supersnabba. Sen trasslade det för oss vid grinden och vi tappade över 30 sekunder, blev utringda och fick alltså 30 sekunders ytterligare tillägg eftersom hindret inte var genomfört. Vi körde vidare, och var snabba igen, fram till sista hindret, muggflytten. Där blev det totalkaos, vi tappade nog 20-30 sekunder där med och välte en av stolparna, vilket ger 10 sekunders tillägg. Vi var verkligen jättesist. Det hjälpte inte alls att vi faktiskt var rätt kvicka där vi inte var långsamma. Jag måste verkligen lära mig att inte tagga upp så i speeden – Grao är snabb i sig, det räcker gott just nu. Jag är helt säker på att min teknik hade en bättre tid än vi slutade på i speeden 😀
