Förra helgen var Grao och jag i Hässleholm och tränade för Mia Säwe. Hon är en superbra WE-tränare och jag försöker alltid passa på när hon finns på vettigt avstånd. Nu kändes i och för sig 1 tim och 45 min enkel väg rätt långt på söndagen då jag dessutom skulle köra till Göteborg via Revinge, men träningen var verkligen värd alla timmar i bilen.
Precis som i princip all WE-träning vi gör just nu är det viktigaste lugn. Eller som Mia uttryckte det – han behöver ju inte direkt träna på att galoppera. Hon skrattade även en del åt scouten Grao – som alltid är redo att fatta galopp. Även i de hinder som kräver galopp med lite tryck jobbade vi på att minska trycket i tryckkokaren så mycket det går. Vi tränade t ex en hel del på att galoppera i 90-gradersvinkel. Första dagen bara i korridor, andra dagen även med halt, klocka och ryggning. Första dagen fick Mia mig att inse att jag inte behöver samla Grao för att kunna vända 90 grader. Han är tillräckligt samlad bara jag rider in lugnt. Om jag tar en halvhalt eller sitter till blir han överladdad och då blir det instabilt – ofta får vi ett byte med bak eller med alla ben, men även om vi inte får det är risken stor att vi tappar takt och flyt. Dag 2 tränade vi som sagt på att göra samma i klockan, med halt och ryggning. Själva ryggningen är verkligen inga problem, Grao ryggar lugnt och fint ett steg i taget. Samma gäller ryggning i mönster eller i tunnor. Det vi ska jobba på där nu är att länga ut halsen ytterligare framåt nedåt i själva ryggningen genom att jag försiktigt länger tyglarna lite när jag väl börjat ryggningen.
I alla hinder, men framför allt i sidvärts i vinkel konstaterade Mia att jag ska göra samma som jag gör men mindre. Jag kan ha en tendens att leda ut höger tygel lite väl mycket ibland. Jag flätar Graos man på höger sida när jag tränar för att inte ha en massa man runt händerna – slutflätan blev perfekt för mig att hålla i. Då kunde jag leda precis lagom mycket!
I parallellslalomen fick jag räkna galoppsprång. Bara grejen att jag räknar gör att jag får en bättre galopp eftersom jag tänker rytmen redan när jag rider in, innan jag börjat räkna. Jag fick gå från sju till åtta språng mellan varje byte, för att få lite längre bågar. Mia tyckte att jag även skulle räkna i tunnhindren, så när jag tränade dem häromdagen gjorde jag det. Jag blev rätt frustrerad då jag tyckte att jag red jättenoga och fick 11 – 10 – 11 språng i volterna i tre tunnor. När jag sedan pratade med Ulrik konstaterade han att det ju är helt naturligt – mittenvolten rider man ju inte hela varvet i, som man gör med de andra. Jag kände mig lite korkad – det säger jag ju alltid till mina elever! Jag stämde av med Mia och hon bekräftade att det blir ett språng mindre i mittenvolten om man gör volterna lika stora. Tack och lov, för jag lyckades verkligen inte få till lika många språng där!
Som vanligt när jag tränar för Mia lade vi alla ”halter för att prata igenom något” vid bordet. Det är ju Graos svåraste hinder och vi vill lägga all tid som är möjlig på att normalisera bortet. Jag fick även då och då luta mig ner utan att ta kannan för att träna honom i att jag gör det. Mia konstaterade att det blivit mycket bättre än sist hon såg oss, men det är fortfarande inget lätt hinder för oss. När jag tränade själv råkade jag hitta en bra lösning på att Grao gärna viker ut baken när jag böjer mig ner. Om man råkar slå ut en hink fruset vatten så det blir en våt fläck med isbitar på ridbanan och sen ställer tunnan så man gör halt mellan tunnan och fläcken – då uppnår man minst en av två saker. Antingen håller han baken på plats för att inte komma närmare fläcken, eller så övervinner han rädslan för fläcken. Båda delarna är ett framsteg!
