Förra veckan var Grao på återbesök hos sin veterinär och equiterapeut. Han fick springa på lina, vilket visade sig vara riktigt skojigt. Men utöver lite bock och brall sprang han rent och fint, han verkar läka bra efter operationen. Vänster bakben är fortfarande något svagare, men det tyckte de inte var något konstigt, utan helt normalt. Vi fick alltså klartecken att ta nästa steg i vårt rehabprogram – vi får så smått börja galoppera.
Det klartecknet har varit efterlängtat av oss båda. Igångsättningen har inte direkt gått på räls. Snarare har jag faktiskt varit rätt förtvivlad. När vi började med skrittarbete fick vi ett stort problem – Grao blev totalt istadig. Han ville emellanåt inte gå alls. Jag hoppade av, ledde ett tag, hoppade upp, och så höll vi på så. När bromsen lossade kändes han jättefin, men det var de där evinnerliga stoppen. Samma sak hände även på ridbanan. Vi kämpade på några veckor, och kom till den dag då vi fick lägga in någon minut trav. Traven blev en helt annan sak. Han travade jättefint, sviktigt, genom hela kroppen – utom när han försökte finta mig och dra iväg i full fart. Vi växlade alltså mellan att inte gå alls och att försöka undvika fullt ös och bocksprång. Jag kan lova att det är väldigt lätt att tappa allt självförtroende som ryttare som man någonsin haft i det läget.
Som tur är har jag kloka människor runt mig, som kunde peka på att jag faktiskt hanterat Graos spänningar genom att låta honom galoppera av sig regelbundet. Nu har ju inte det gått att göra på nästan ett år – då är det ändå kanske inte så konstigt att det inte går helt problemfritt. Men det var ändå väldigt skönt att få ytterligare bekräftelse på att det inte är fysisk smärta som ställer till det för honom.
Men nu har vi alltså fått börja galoppera – och det känns faktiskt som om det kommer lösa sig så småningom. Första galopperna tog jag i hagen – och jag fick hålla mig i. Sen har jag fortsatt med att galoppera på en stor oval på ridbanan, och även om han tycker jag är tråkig när jag begränsar galopperna till en minut i varje varv så känns det riktigt bra. Det har också gjort att traven är sådär fin nästan hela tiden, och även skritten är betydligt bättre. Det låser sig inte så ofta, och han försöker inte heller dra iväg, gå i passage eller galoppera på stället av frustration. Vi kan sitta och arbeta med övergångar och halter i skritt och trav, och vi ökar på galoppen successivt. Så småningom kommer vi även kunna göra volter och sidvärtsrörelser förstås. För att stärka upp det lite svagare benet rider jag dessutom just nu med en neoprenboot på det benet. Det är inte så mycket vikt i den att det blir styrketräning, utan funktionen är snarare att den ”påminner” honom om det benet hela tiden, vilket gör att han tar i lite mer med det än med det andra. Det är ju ungefär samma funktion som med kinesiotejpen, som vi fortsätter med. Dessutom gör vi regelbundet hans rehabövningar på stallgången, men vi har minskat frekvensen till några gånger i veckan istället för en till två gånger dagligen.
