Igår var Grao och jag på återbesök hos veterinären. Först var det häst-sjukgymnasten som tittade på honom. Vi fick trava några steg på gången, och hon konstaterade att jo, han är halt – men med tanke på att det inte ens är tre veckor sedan han opererades var det ändå inte mer än väntat, snarare tvärt om. Hon tyckte också att han såg något mer avslappnad ut över kors och länd, vilket förstås är ett gott tecken. Vi fick lite fler övningar att arbeta med och också instruktion om att så småningom sätta kinesiotejp inte bara på rumpmuskeln utan även på magen. Jag kommer återkomma till tejpandet efter jag är hemma från Portugal och berätta om varför man tejpar och hur man gör. På sikt kommer vi fortsätta stabiliseringsträningen med balansplattor och kanske även equiband. Därför ska jag redan nu börja se mig om efter balansplattor, så Grao kan få lite tid att vänja sig vid dem innan vi börjar använda dem skarpt. I övrigt ska jag fortsätta med promenader, och öka längden med totalt ca 5 minuter i veckan.
Även veterinären tittade på Grao när han rörde sig, innan vi injicerade mer PRP, Platelet Rich Plasma, i knäleden. Den här gången gjordes preparatet från Graos eget blod. Veterinären hämtade blod från halsen. Det centrifugerades sedan för att skilja plasman från de röda blodkropparna. Plasman blir rik på blodplättar och har egenskapen att den kickstartar kroppens egna läkningsprocesser. Man kan säga att det är en slags bloddopning för läkning. Centrifugeringen tar bara några minuter. Under tiden hjälpte jag till att klippa det aktuella området på insidan av bakknät. Det var ju redan klippt efter operationen, men vi tog lite till för att det skulle vara helt pälsfritt.
Att sticka en känslig häst på insidan av bakknät är förstås inte helt trivialt, och Grao har ju tidigare reagerat kraftigt på hantering av bakben i allmänhet och bakknät i synnerhet. Han var därför rätt rejält neddrogad när veterinären injicerade, för säkerhets skull. Det går ju inte att sticka på måfå utan hon måste hitta precis rätt och få in nålen i leden för att lägga plasman på rätt ställe.
Grao fick därför vila i boxen en timme så han hade kvicknat till lite innan vi körde hem. Jag träffade en god vän på veterinärkliniken – vi konstaterade att det var jättekul att ses, det var länge sen, men att det är lite onödigt att det blir hos veterinären.
