Idag flödar solen och bokskogen sådär magiskt vacker. Vi passade på att rida milrundan i Snogeholm, och fick en riktigt härlig runda.
För Grao var det premiär i Snogeholm och i princip även på uteritter med mig. Jag har skrittat av honom på grusvägarna här hemma bara, men aldrig ridit en riktig runda och inte i skog.
Han konstaterade direkt att skogen var märklig. Trots det gick uppsittningen utmärkt. Sen var han sådär allmänt spänd i kanske en halv till en kilometer. Någonstans i trakten där vi såg de första Highland Cattle-flockarna (med de allra sötaste kalvarna man kan tänka sig) kändes det som om spänningarna gick ur kroppen. Sen var det liksom inte konstigt med märkliga saker. Vi var ju på ett märkligt ställe, och då är det ju så. Hästen som är upprörd över att pallen är flyttad en meter utanför ridbanan var inte alls tittig i skogen. Det är ju jättebra!
Däremot blev han rätt taggad och het när vi travade, och ännu mer när vi galopperade. Ett par gånger fick jag använda Xipo som broms, och ett tag hade han väldigt svårt att lugna ner sig när vi skrittade. Det blev rätt mycket passage istället. Men mot slutet hade han sansat sig såpass att jag kunde skritta på halvlånga tyglar.
Vi upptäckte till vår glädje att ridslingan var omskyltad sedan vi red den sist. Den nya biten var jättefin och bjöd dessutom på en hel del utsikt.
Den sista svårigheten, förutom den branta klätterbacken upp och ner, var en liten liten bäck. Den är inte mer än ett par dm bred, med rinnande vatten. Xipo var först och gick vant över. Vi hängde på efter. Det blev vår hopp-premiär. Han tvekade till en sekund, tog sats och kastade sig över. Också en teknik, men bevisligen funkade den.
Hästarna fick dusch, rull och bete. Vi människor åkte till Kåseberga och åt fisk istället. Bra för alla.
