Idag tränade jag rätt mycket skänkelvikningar med Grao. Jag har ju tidigare insett att de blir bäst om jag ”inte anstränger mig alltför mycket”, men idag insåg jag varför det faktiskt är så.
Grao är känslig för vikthjälper och går åt sidan för ett ökat tryck av ena sittbenet. Om jag däremot anstränger mig lite mer för att vara övertydlig lägger jag till den sidförande underskänkeln. När jag gör det lättar jag lite i det sittbenet, vilket gör att vikthjälpen mer eller mindre försvinner. Resultat – en sämre skänkelvikning och en sämre sits. Lose-lose med andra ord.
Med duktig matte blir hästen också duktig – förstås.
