I Ridsport nr 24 har Anna Nyberg skrivit några intressanta artiklar om kostnaderna att ha häst. Det konstateras att många företagare som håller på med häst inte tar ut ens kostnadstäckning och definitivt inte lön för det arbete de utför. I min värld gäller det framför allt inackorderingsstall och uppfödare – kanske framför allt de senare. Det är få som vill betala vad det kostat att ta fram och utbilda en väl grundriden femåring.
Jag vet att jag var inne i en diskussion på något forum om detta med pris på grundridna hästar för ett tag sedan, och några tyckte att lösningen var att hitta mer arbetseffektiva metoder, så mindre arbete behöver läggas. Det är jättebra! Men när det gäller uppfödning vill jag hävda att det inte räcker. Uppfödarna tar sällan ut något betalt alls för sitt arbete – och då blir det förstås mindre obetalt arbete, men priset på hästarna kan inte gå ner bara för att arbetet minskar så länge de faktiska utgifterna är högre än försäljningspriset.
Karolina Lagerlund, VD på HNS är inne på en linje jag själv funderat på – mer delningsekonomi i ridsporten. Att ha häst kostar både pengar och tar mycket tid – för många skulle det troligen vara optimalt att ha häst på deltid, och därmed även delad kostnad. Problemet där blir uppenbart när du läser diskussioner om medryttare. Den absolut vanligaste inställningen verkar vara att medryttaren gör hästägaren en tjänst, som avlastar under någon dag eller två i veckan så hästägaren kan göra annat. Varför ska man betala när man utför en tjänst åt någon? Jag undrar lite vad som hänt där. Att ha en egen häst innebär BÅDE kostnad och arbete. Nöjet att ha en häst, rida och hålla på med den kräver en insats av båda delarna. Samtidigt kan jag förstå att det är motigt att betala för en häst som du är väldigt styrd vad du får göra med. Det är ju i slutänden hästägaren som bestämmer – vilket inte är så konstigt eftersom det också är hästägaren som har ansvar för hästen, dess uppehälle, veterinärräkningar och allmänna väl och ve.
Det är inte lätt att hitta en modell där alla drar sitt stå till stacken, företagarna i hästbranschen får betalt för sitt arbete och alla är nöjda och glada – trots ökade kostnader.
Men ett par uppgifter tyckte jag var rätt tänkvärda. Den ena är att det överlag läggs mer pengar på utrustning till hästen än till foder. Kan det verkligen stämma? Hos oss stämmer det inte, men om det är så finns det ju lite att göra där. Det mesta i hästutrustningsväg är ju faktiskt väldigt hållbart. (Fast visst, jag limmar täcken ganska frekvent just nu, Ferro verkar ha en *harkel* oral period? )
Den andra var att en minuts stallarbete avlönat med minimilön kostar mer än ett kilo grovfoder. Det är med andra ord ibland dyrare att packa höpåsen än vad innehållet i sig kostar!
