Det senaste året har debatten om hur vi behandlar våra hästar tagit fart. Och det är förstås bra! Forskningen kring hästars välfärd har tagit fart och på vissa håll börjar vi se resultat. När det gäller underlag känns det som om vi kommit en bra bit på väg, och painface-forskningen är mycket intressant för vår strävan att minska hästars lidande och ge dem så bra förutsättningar som möjligt.
Diskussionen om hård ridning och hur vi ska utrusta hästen är förstås också bra. Vi vill ju prestera tillsammans med våra hästar och att de ska ha så bra förutsättningar som möjligt. Men tyvärr är det sällan särskilt starka kopplingar mellan forskningen och allmänt tyckande. Jag tycker att jag oftare och oftare läser väldigt starka åsikter som till exempel
— Alla nosgrimmor är djurplågeri. Varför ska vi binda ihop nosen på våra hästar?
— Kandar är ett sätt att plåga hästen
— Bettlöst är alltid det snällaste mot hästen
— Ju mindre utrustning, desto bättre för hästen
Över huvud taget känns det som om ”no-iron-rörelsen” (bettlöst, bomlöst, barfota) har fått relativt starkt fäste hos många breddryttare – det finns starka åsikter om att det är snällare för hästen att slippa dessa järn-attiraljer. Men är det verkligen så? Jag har hittills inte sett någon övertygande forskning som visar att det är så. Jag tror snarare att det är slutsatser dragna från fall med missbruk av utrustning.
Missbruk är självklart aldrig rätt, men jag tycker det är viktigt att skilja på bruk och missbruk. Bara för att det går att dra hårt i ett stångbett betyder det inte att du måste göra det. Bara för att det går att dra åt en nosgrimma hårt betyder det att hästen mår bäst av att inte ha någon alls.
Jag tror ju istället att rätt utrustning till rätt häst, rätt inpassad är det bästa. Jag har t ex ridit de flesta av mina hästar med en löst spänd engelsk nosgrimma i många år. Därför fick Grao också det. Min tränare frågade varför jag inte hade någon aachen-rem på honom. Pinsamt nog var jag tvungen att svara att jag inte reflekterat över vad som var bäst för honom utan bara kört på med samma utrustning som jag haft på mina andra hästar. Tränaren bad mig prova att sätta på en aachenrem, som han menade skulle stabilisera bettet och mildra tygelns inverkan. I och med att remmen ligger och håller mot bettet blir handen helt enkelt lite mjukare. Jag testade, givetvis utan att dra åt hårt, och ja, jag tycker att kontakten blev mjukare av det. Nu går han på två träns med två olika bett, det ena har aachen-grimma, det andra en remontgrimma.
Amelia är ett tydligt exempel på en häst som är lyckligare om hon får ha skor, i alla fall fram. Bak verkar inte vara så viktigt, men hon är verkligen inte bekväm med att vara oskodd fram. Vi försökte ha henne barfota under förra dräktigheten, men hon gillade det inte.
I hästvärlden finns det många som har åsikter och synpunkter. En del är underbyggda. Andra är anekdotiska – dvs de bygger på erfarenheter från enskilda fall. Ta mitt exempel med Amelia ovan. Om jag utifrån det säger ”Amelia trivs bäst med skor, åtminstone fram” är det inte anekdotisk bevisföring. Det är en observation som gäller henne. Om jag istället säger: ”Hästar måste ha skor fram, annars trivs de inte” eller till och med ”det är djurplågeri att inte sko hästar fram” och använder Amelia som argument – då är det anekdotisk bevisföring. Jag tar ett enda exempel och generaliserar utifrån det. Sen är det naturligtvis inte fel att använda sig av sina erfarenheter från olika fall. ”På Amelia fungerade det bra att sätta på skor fram, det skulle kanske kunna fungera på en annan häst som visar samma beteende?”
Forskning innebär att du gör en studie. Denna ska beskrivas så ingående och vara så generell att en annan forskare ska kunna upprepa studien och få samma resultat. Först när det är uppfyllt presenteras resultatet som ett resultat. Därför väger forskning så mycket tyngre än den anekdotiska bevisföringen.
Men forskningen har inte alla svar – inte än och troligtvis aldrig. Därför måste vi även titta på individer och lära oss förstå deras signaler och reaktioner – och reagera på dem på individuell nivå. Att generalisera utifrån fördomar eller enskilda fall hjälper ingen häst.
