Så här i efterdyningarna av EM ser man en hel del diskussioner i sociala medier, och av någon anledning är det ridningen i dressyren som diskuteras mest. Och en av de mest diskuterade sakerna är nosens position. Nosen måste vara framför lodplanet, annars är ridningen förkastlig. En eller ett par centimeter verkar göra en oändlig skillnad på om hästen misshandlas eller rids väl, i alla fall om man läser vissa diskussioner. Men varför har det blivit så?
En sak som jag tror spelar in är att lodplanet är så påtagligt, det är så lätt att se. Visserligen säger de grannlaga att det är linjen från öga till mungipa som ska granskas men nosryggen är ju en praktiskt rät linje på de flesta hästar sedda rakt från sidan – det blir lätt för en åskådare att avgöra. Den gör läktarridandet enkelt, för att uttrycka det elakt.
Men är det inte viktigt då? Tja, både ja och nej. Hästar har olika exteriör och bär sig olika. En häst som arbetar rätt i tävlingsform har en buren välvd hals framför sig. Jag tycker Carl Hester uttryckte det väl när han sa att gansaschvinkeln ska se ut som ett upponervänt U och inte ett V – hästen ska inte vara knipt i ansättningen mellan huvud och hals. Som ryttare tycker jag att man känner när handen rör sig framåt i samma takt som bettet, hästen behöver inte jaga ikapp bettet men du sitter inte heller och tjuvbromsar hela tiden. Detta är ju inget som du åstadkommer bara med handen utan det är ett resultat av hela ridningen där du har hästen framför dig i uppförsbacke och med god bjudning. Då får den stilla handen en neutral och funktionell kontakt som inte bromsar. Du upplever att den kontakten hänger ihop ända ner i bakbenen.
Att hästen ska arbeta med ryggen är de flesta också överens om, och att ryggen ska vara höjd. Det kräver i sin tur att magmusklerna på hästen i samma moment kortas. Inte heller detta är förstås statiskt, hästen rör sig ju framåt i någon gångart, så det är en dynamisk rörelse där muskler sträcks ut och kortas. Känslan jag vill ha här är att tygeltagen går till bakbenen under ryggraden och inte över – tänk en pilbåge. Strängen ska kortas under bågen så den välvs uppåt. Drar du strängen mot bakänden för högt upp kommer bågen istället gå nedåt. Det innebär att hästens huvudposition är beroende av hur hästen bär sin kropp. I början av ett pass eller i början av hästens utbildning innan hästen fått upp fronten måste huvudet vara lägre än det kan vara i tävlingsposition på en häst som är mer bärig på bakbenen.
Dressyridning är komplext, och här ovan har jag bara skrapat pyttelite på ytan. Att reducera ridning till en geometrisk mätning av nosryggens vinkel gentemot marken tycker jag är att förenkla lite väl mycket. Är hästen knipt i gansaschen eller inte? Arbetar den med magmusklerna? Har ryttaren en konstant bromsande hand eller inte? De tre frågorna ger inte heller ett heltäckande svar, men jag tycker i alla fall att de ger en mer kvalificerad indikation än enkel geometri standardiserad för alla exteriörer.
