Då och då dyker det upp sportreportage där sportjournalister som tidigare har haft en minst sagt arrogant inställning till ridsporten provar att sitta på en häst en gång och sedan gör ”avbön”. De konstaterar att det var mycket svårare än de trodde och menar att nu förstår de, nu har de greppat grejen med ridsporten.
Jag är ledsen, men nej, du har inte greppat grejen. Du har kanske förstått att nybörjarryttaren har en del utmaningar för att vänja sig vid att vara i närheten av och sitta på stora djur. Att det krävs en del träning för att få balans och följsamhet och att kommunikationen är lite svårare än att köra bil.
Men jag tror inte alls att du efter att ha suttit till häst i en timme förstår allt det arbete som det innebär att utbilda och träna en häst. Att välja ut den där unghästen som kan gå hela vägen. Att strategiskt matcha en ung talang för att lyfta potentialen. Att både fatta kloka beslut om hästens utbildning och träning och sen klara av att genomföra dem i praktiken. Att kunna bygga upp ett kommunikationssystem från grunden för att få hästen precis så lyhörd och känslig som behövs. Att noga överväga om ett språng till är nödvändigt, om idag är dagen då vi gör det första försöket att byta galopp eller inte, om det är läge att samla hästen lite till, att veta om en galoppintervall till bygger eller bryter ner. Att kunna ge exakt rätt hjälp i exakt rätt ögonblick. Att kunna ge bara en hjälp i taget och i övrigt vara neutral i kroppen – trots att hästen hela tiden rör sig. Att kunna utbilda och träna hästen så den blir stärkt och inte skadad. Att kunna samtrimma din egen och hästens formkurva efter tävlingssäsongen.
Nu får ni inte missförstå mig helt. Jag tycker absolut att dessa ”avböner” är ett steg på rätt väg, eftersom de ändå tyder på en vilja att förstå. Men det är ett väldigt litet steg. Det jag tycker är besvärande är att det lätt blir ännu en grov förenkling där ”svårigheten” i sporten är de delar som nybörjaren lär sig behärska under första året.
Sen förstår jag ärligt talat inte heller vad det är som är så svårt att förstå, att respektera. Det finns massor med idrotter jag inte alls förstår mig på finliret och detaljerna i. Som jag inte har en aning om exakt vad som krävs och var de äkta svårigheterna ligger. Men det innebär ju inte att jag ser ner på de idrotterna, tycker att de är lätta, inte borde räknas, att idrottaren inte ska ha hyllas för sina framgångar. Det betyder inte att jag anser att det är röstkupp om andra tycker att bragden är stor.
