I samband med förra valet var många upprörda över Sverigedemokraternas framgångar. Många menade att det största problemet var att ingen ville ta debatten med dem. Vi hade låtsats som om de inte fanns, och de bevisade att de fanns. Om vi bara tog debatten och diskuterade och debatterade skulle det bli bättre. Då skulle alla se hur tokigt deras resonemang är. Och ja, här kommer jag utgå från att det är galet att stå för en politik som knuffar jämställdheten ett par decennier bakåt, som utgår från att människor har olika värde och där företrädare både nu och då deklarerar att deras mål är att ta makt över såväl polis som media. Den diskussionen tar jag inte här och nu.
Nu är tongångarna helt andra. Jag hör oftare och oftare röster som säger att ”det är bättre att tiga ihjäl dem, ge dem inte uppmärksamhet, det är bara de som vinner på det”. Det gäller SD och det gäller ännu mer extrema organisationer, som till exempel NMR. Ibland hör jag också åsikten att till exempel SD-anhängare utsätts för vuxenmobbing när folk säger emot dem. Vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet och det måste väl gälla dem med?
Åter igen. Yttrandefrihet innebär inte att du har rätt att säga vad som helst var som helst och få vara oemotsagd. Det innebär att staten inte får lov att kartlägga, förfölja eller fängsla dig för dina åsikter. Att argumentera är inte att mobba. Att bemöta argument är inte en härskarteknik. Att säga att någon har fel när de inte har sina fakta rätt handlar inte om att inte respektera personen och dess åsikter.
Jag tror inte på att tiga ihjäl de här strömningarna. Det fungerade dåligt på 30-talet och det kommer fungera lika dåligt nu. Vi måste våga ta debatten – på ett sakligt och nyanserat sätt, men ändå utan att sväva på målet. Jag är helt övertygad om att det finns många som inte kommer ändra sig för det. Men risken finns att vi efter ett tag börjar tycka att 2+2 nog kan vara 5 eller kanske 7 också om vi får höra det stå oemotsagt tillräckligt många gånger. Det vill jag inte vara med om.
