För det mesta finns det flera hagar på en gård, och ett gemensamt elaggregat som försörjer alla. Det är normalt inga problem, men det är klokt att tänka till och göra en planering av staketsystemet. Att bygga ut lite efterhand som det faller sig är ofta en mycket dålig strategi.
Det enklaste sättet att få en bra överblick är att göra en ritning över hagarna. Var behövs det grindar? Kommer alla hagar användas året om, eller är vissa sommarhagar och andra vinterhagar? Finns det grindar som kommer vara permanent öppna? Vad händer då, kommer strömmen vidare i staketet så att den når alla hagar?
Bara genom att rita och tänka igenom dessa frågor brukar mycket klarna. Om du tycker det är svårt att ”tänka el”, tänk då vatten. Om anslutningskabeln är en vattenkran och eltrådarna är vattenledningar – finns det då vatten i hela systemet?
Om det finns grindar som då och då är permanent öppna, till exempel eftersom man öppnar upp mellan två hagar, är det två saker man måste tänka på. För det första måste det finnas någon annan väg för strömmen att nå hela staketsystemet. Är det fler grindar som är öppna är det inte ovanligt att det blir sträckor mellan grindarna som inte är elförsörjda. Om det är så kan du gräva ner en matarkabel i marken och leda strömmen förbi grinden via den.
För det andra får inte grinden ligga mot marken och jorda, då ”läcker” all ström ut där. Det enklaste är att göra en grind som går att haka av och ta bort när den inte används.
En annan viktig planeringsfråga är antalet trådar och trådhöjd. Många tror att staketet är säkrare med många trådar. Det är en sanning med modifikation. Ju fler trådar du har, desto mer trådlängd måste aggregatet försörja. Dessutom är risken större att det blir en massa skarvar, trassel och konstiga kopplingar med många trådar, särskilt om dugår ut och sätter upp en extra tråd i all hast för att en häst har gått ut. Elstaket är alltid bäst när de hålls så rena och enkla som möjligt. En tråd är dock sällan tillräckligt, men för hästar brukar två eller tre trådar fungera bra. Höjden på trådarna avpassas förstås efter hästarnas storlek – ingen häst ska kunna ducka och gå under den understa tråden, och den översta ska vara så hög att de inte uppfattar den som något de kan kliva över. Vi har en del rådjur här. Därför har vi satt översta tråden så hög att ett rådjur går under den. Då finns i alla fall övre tråden kvar om rådjuret går igenom den undre. Vildsvin håller man däremot lättast ute med hjälp av en låg tråd. Den ska sitta i trynhöjd och helst på utsidan av stolparna. Tänk bara på att låga trådar lättare blir övervuxna, vilket gör att vegetationen jordar och ”drar ur” elen ur staketet.
Stolparnas uppgift är att hålla upp tråden och hålla den på plats. Hur grova de ska vara och hur tätt de ska stå beror på hagens och markens beskaffenhet. Generellt sett kan de vara lite klenare och stå glesare på helt raka sträckor, där tråden inte utgör någon belastning alls på stolparna. 4,5 till 6 meter är vanliga avstånd mellan stolpar. I hörn bör man däremot dimensionera upp stolparna och eventuellt även gjuta fast dem eller staga upp dem eftersom en spänd tråd kommer dra stolparna inåt. Så kallade ”trampstolpar” i plast kan fungera som tillfälliga avgränsningar på raka sträckor, men tål i princip inte någon belastning från tråden alls. Därför bör du sätta riktiga stolpar i hörn även på tillfälliga hagar. Tänk även på att belastning på tråden kan uppstå av vinden, särskilt om det är band som används.
Vi planerade vårt hagsystem med hjälp av en karttjänst på nätet där vi kunde rita staket och få ungefärliga sträckor uppmätta. På så sätt visste vi dessutom ungefär hur mycket stolpar och tråd vi behövde skaffa.
