Nu är Grao och jag igång igen efter vår minivila. 12 dagar blev det – och Grao hade samlat energi under den tiden kan jag konstatera. Passet i ridhuset i fredags handlade mest om att pysa ut lite av den energin och ge honom möjlighet att röra på sig igen. Men då och då lyckades jag samla in alla hästdelar och all energi rakt under mig, och då var han superfin!
Min plan för lördagen var att pysa ut ännu mer energi, ute i skogen. Tyvärr var inte underlaget med på den planen. Det har tinat rätt bra på ytan men bara en liten bit ner är tjälen fortfarande klar. Det ger ett tämligen opålitligt underlag, där ytan liksom glider på lagren under. Det är också svårt att se hur underlaget är på olika ställen eftersom ytan inte är hela sanningen. Det var bitvis snö, bitvis rejält med vatten – sträckor på uppåt 40 meter med vattendjup på 10-30 cm – bitvis murken is och bitvis lera. Isen var inte hal, halkan var mer slirig än ishal. Det innebar att vår planerade runda tog lång tid. Vi red 13,8 km på strax över två timmar. Grao var förstås lite rastlös emellanåt, men han är förståndig också och kände att underlaget inte var att lita på – så han accepterade att det blev promenad.
Inken är i alla fall klart på väg åt rätt håll. Den har minskat i omkrets och kanterna ser fina ut. Nu vill jag bara att det sista ska ramla av och läka det med.
