Även idag har jag åkt med Daniel från Åre sportshop. Jag har haft en toppendag på alla sätt. Dels fick jag trots en rätt dålig start till en del toppenåkning och sen åkte jag förstås skidor hela vägen från toppen och ner, 6,5 km i ett sträck utan liftar. För mig kändes det verkligen som en bedrift! Jag har varit uppe på toppen tidigare, men då handlade det mest om att jag skulle ta mig ner, jag kan ärligt talat inte kalla det skidåkning. Men idag byggde Daniel upp det så bra, från början till slut, så det gick som en dans ner.
När vi började hade allt slushet från de varmare dagarna tidigare frusit på och det var väldigt hårt och isigt. Ursprungsplanen om föret hade varit bättre hade varit att ta oss upp på toppen direkt. Nu gav Daniel mig istället två val – att ta den längre och långsammare vägen upp via Ullådalen och Tväråvalvet och först när vi var där bestämma om vi skulle ta sista biten till toppen, där det finns ett ganska brant parti eller att åka direkt upp och vara äventyrlig. Då jag kände mig osäker på det isiga underlaget valde jag det första. Jag ville hitta lite bättre teknik och åkning och kom jag inte hela vägen upp så fick det vara så.
Allteftersom vi tog oss bortåt Ullådalen blev snön i alla fall bättre och bättre. Det är mer natursnö där, och dessutom gick temperaturen upp över nollan och började mjuka upp underlaget. När vi kom till Tväråvalvet fanns det en jättefin backe med lagom lutning och bra snö. Jag sa att jag ville ta den en gång till för att det var rolig åkning, sen ville jag hela vägen upp! Vi körde på lite fortare ner andra gången och det blev dagens hastighetsrekord med riktigt härlig känsla.
Sedan var det tre släpliftar upp till toppen, där vi pustade en stund och jag bad Daniel fota som bevis! Ulrik låg ju dessutom hemma på hotellet och ville gärna ha rapporter.
Första biten ner var förstås den svåraste, men det gick verkligen förvånansvärt bra. Föret var inte alls dåligt längre och Daniel åkte först och hjälpte mig hitta rätt spår. En bit ner blev det lite jobbigt flatljus, då var det lite extra bra att ha en föråkare att följa! Den här gången åkte jag som sagt verkligen skidor ner. Visst, jag stannade till några gånger även i branten för att verkligen känna att jag hade kontroll och kunde stanna men det var helt klart skidåkning och jag åkte långa sträckor i taget och jag stannade inte för att jag tyckte det var otäckt. När vi var vid basen av VM8an bestämde vi att det räckte för mig. Det är en riktigt brant backe sista biten till Fjällgården. Daniel var helt övertygad om att jag skulle fixa den med nu, men han sa att han tyckte det var synd att sluta med något så svårt när jag är lite trött i benen och har åkt bra innan. Det var faktiskt rätt skönt, så jag satte mig på en bänk och åt en våffla medan Daniel åkte tillbaka och sedan hämtade mig med bilen.
Vi hade bokat en bil på hotellet på eftermiddagen, så Ulrik och jag gjorde en utflykt, bland annat till lilla fina byn Ottsjö med fantastisk utsikt. Sedan åkte vi bergbanan ner till byn och åt – så skönt att Ulrik klarar av att röra sig en del med kryckor i alla fall.
