Mästerskap i massor

Vi har nu gått in i årets mästerskapssäsong för Working Equitation. I helgen avgjordes SM och RM under SM-veckan i Västerås. Precis som förra gången i Linköping har det varit jättekul att vara en del av veckan! För vår del blev det lite mindre av andra sporter än sist – det enda vi hann se var lite tävlingsdans, både hiphop och tiodans. Västerås hade lite mer otur med vädret än vad Linköping hade, det blåste på lördagen och regnade på söndagen. Trots det genomförde de jättefina tävlingar och såväl arrangörer som tävlande och publik höll humöret uppe. Nytt för i år var att speeden direktsändes på SVT play – och ligger förstås fortfarande där så det går att se. Har ni inte sett den, gör det! WE är verkligen en kul publiksport.

Efter SM var det dags för mig att ta ut vilka fyra ryttare som ska representera Sverige på EM i Tjeckien i september. Vi har så otroligt bra ekipage i topp, något som både är roligt, tillfredsställande – och svårt. Men jag är övertygad om att Idamaria, Therese, Julia och Astrid kommer göra oss alla stolta!

Mina egna båda mästerskap som jag hade planerat för går det däremot sämre med. Grao var på återbesök hos veterinären i måndags. Han var tydligt bättre, men ännu inte helt bra. Han fick en kortisonbehandling till i bakknät och ytterligare tre veckors skrittarbete vid hand. Skånska mästerskapen första helgen i augusti och Lag-SM i slutet av augusti är alltså helt uteslutet för vår del. Klasserna de avgörs i kräver mycket samling och bl a halvpiruetter, det är inget jag kommer utsätta det behandlade bakknät för på ett bra tag.

Jag fotade inte ett dugg på årets SM-tävlingar, så det får bli en bild från SM i Linköping istället 🙂

Skogen röjd

Tidigt imorse kom en skotare och körde ut alla stammar och allt ris från skogen. Det blev en hel del! Det ligger nu staplat vid bilvägen och väntar på hämtning. Det ligger fortfarande en del träskräp kvar inne i skogen. Jag tänker att vi kan samla ihop sånt som kan sågas upp till ved och använda. En del kommer säkert bli kvar också, men det försvinner ju så småningom. Hästarna fick stå inne i natt för att inte bli skrämda, och sen fick de gå uppe i små hagar vid gården under dagen. Grao tyckte skotaren var läbbig och valde att stå i en hage där han inte såg Otto, men inte heller skotaren. Det var värt det tyckte han. Otto däremot var tämligen obrydd och stod och tittade på jobbet. Xipo hade en veterinärtid på förmiddagen, så han missade det mesta av showen.

Jordgubbsbakelse till midsommar

Jag blev sugen på jordgubbsbakelser med mandelbotten, och letade rätt på några recept som jag ändrade och kombinerade och modifierade en del så de skulle bli ungefär vad jag föreställde mig. Det funkade! Här är receptet som det blev när jag gjorde det:

Botten:

1 dl mandelmjöl
1/2 dl strösocker
2,5 dl vetemjöl
100 g kallt smör
1 ägg

Hyvla ner smöret i de torra varorna med osthyvel. Rör ihop med elvisp, tillsätt ägget och vispa vidare. Har man en mixer eller en matberedare går det antagligen väldigt bra att mixa ihop degen med den. Sen hade jag tänkt trycka ut degen i mandelmusselformar, men jag kom inte ihåg var jag har mina, så jag tryckte ut den i creme brulee-formar istället. Det gör att man får äta i formen istället för att ta ur dem, men det såg jag inte som ett särskilt stort problem. Bottnarna fyllde jag sen med hackade jordgubbar och toppade med den här fyllningen:

2 dl vispgrädde
100 g philadelphiaost
3/4 dl florsocker
lite vaniljsocker
hackade jordgubbar
ev limezest

Grädde, ost, socker och vaniljsocker vispas till en fast fyllning. Jag tror att det skulle funka med lite mer philadelphia. Därefter blandas jordgubbar och eventuell zest i fyllningen. Jag klickade fyllningen ovanpå jordgubbarna. Hade jag haft en lite grövre tyll hade jag troligen spritsat för att få bakelserna mer eleganta.

Magnoliavård

Magnolian blommade ju lite klent i år och det finns grenar som är helt döda och några som inte fick blom. Jag insåg att det behövs lite extra magnoliavård i år, och nu är det fixat. Jag började med att rensa bort allt ogräs runt trädet. Då upptäckte jag en rejäl spricka i barken. Det är troligen den som är orsaken till att bitar av trädet mår dåligt. Jag kollade runt lite och bestämde mig för att försöka skära rent kanterna runt sprickan och sen skydda den med maskeringstejp under sommaren. I vinter ska jag försöka isolera lite runt stammen för att ge den bra förutsättningar att regenerera bark och kanske valla över sprickan.

Utöver det tog jag bort kantstenarna jag lagt i en cirkel runt trädet. Jag gjorde en ny, betydligt större cirkel med likadana stenar. Den här gången använde jag även sättsand under, det missade jag förra gången. Inuti cirkeln lukrade jag det översta lagret jord , vattnade rejält (både med gödselvatten från plattan och med vanligt vatten) och blandade med tre skottkärror väl brunnen gödsel. Jag blandade även i en säck köpejord i blandningen. Sen toppade jag med täckbark och hällde sättsand även i springorna mellan stenarna. När jag skar ren barksprickan hittade jag massor med gråsuggor. Nu när stammen är plåstrad borde det inte vara attraktivt för dem att komma tillbaka. Jag tycker resultatet blev jättesnyggt, och till vintern ska jag montera trädbelysningen under magnolian också.

Avverkning

På vår mark finns det en skogsdunge på ungefär en hektar. Den har varit ganska svårgenomtränglig, framför allt på grund av ganska tätt planterad al. I vintras bestämde vi oss för att det var dags att göra något åt den. Vi kontaktade Sydved och kollade om de var intresserade av att ta ner den. Det var de, och vi bestämde att det skulle ske under sommaren, när marken är så torr som möjligt för att inte förstöras av maskinerna. I fredags var det dags! De kom och tog ner alla alarna, men sparade så mycket som möjligt av övriga träd. Det har resulterat i att vi har två stora gläntor, omgivna av buskage och äldre träd. De tre-fyra dammarna finns förstås fortfarande kvar, och de är till stor del omgivna av äldre pilar – som förstås finns kvar. Än så länge ligger stammar och ris kvar, men under nästa vecka kommer en skotare och drar ut allt till vägen, därifrån det sedan kommer att hämtas. Jag tycker det redan är jättefint, och det kommer förstås bli ännu finare när allt är borta. Planen är att stängsla de båda gläntorna, staketet blir ungefär som ett B. Då är dammarna utanför hagen, och hästarna får ett fint område som är helt skyddat från vind från alla håll. Förhoppningsvis kommer det dessutom växa en hel del gräs där – vi planerar att hjälpa gräset lite på traven genom att slänga ut lite gräsfrön i sommar, innan hästarna får gå ner där. Min förhoppning är att det framför allt blir ett favoritställe för hästarna på vintern. Vi låter ju inte hästarna gå på de stora betena vintertid, men här kommer det garanterat finnas en hel del för hästarna att tugga på och de är skyddade från vintervindarna. Dessutom får de ju en rejält stor yta att gå på – tillsammans med den del av hagen som går upp till grinden mot stallet blir hagen kanske 600-700 m från ände till ände. En oro jag hade var att det rika fågellivet i dungen skulle störas, men skogsvårdaren jag pratade med trodde inte det skulle vara ett problem. Alla träd som är intressanta för fåglarna finns fortfarande kvar. Till min glädje konstaterar jag att det kvittrar precis lika intensivt fortfarande, och fågelappen Merlin avslöjar ett stort antal arter.

Konvalescenter

Vi har just nu två konvalescenter hemma. Xipo blev förra veckan diagnosticerad med en relativt lindrig skada på ett gaffelbandsfäste och idag fick Grao också träffa en veterinär. Jag tyckte att han inte kändes helt 100 när jag red i måndags. Han är inte helt lättdiagonsticerad då han är svår att sticka och dessutom väldigt bra på att tränga bort lugnande. Vi trodde först en stund att det var höger fram (vilket även var min uppfattning uppsuttet) men landade ganska snart i att det var vänster bak som spökar – ingen jättetydlig hälta men skicklig veterinär + rörelseanalysapp är bra hjälp. Tyvärr är det ju vänster bak som Grao är allra mest rädd om och har svårt för att man hanterar – det var där jag behandlade och fick bort en ink för flera år sen. Han accepterar inte böjprov på något av bakbenen, och vi fick ge lugnande för att kunna bedöva bakknät. Även här är jag glad att ha en skicklig veterinär som direkt går på det hon tror istället för att börja nerifrån med en häst som blir superstressad bara av att hanteras och ännu mer av att bli stucken. Alla var lugna och förstående och hanterade Grao på bästa sätt Det är inte roligt att behöva stressa upp honom, men det är ju nödvändigt för diagnos och behandling. Att släcka vänster bakknä visade sig vara rätt, och ul visade en mindre inflammation i leden. Röntgen såg jättefint ut, så en kortisonbehandling i leden och 14 dagars vila är det som gäller nu. Som andra patient någonsin på den kliniken fick vi dessutom möjlighet att använda rörelsediagnosappen Sleip på hemmaplan, så om det funkar och vi får fina analysresultat där så kan vi till och med boka av återbesöket, eller i alla fall minska omfattningen av vad han behöver göra där och då.

Ooops, jag behöver en kür

Jag planerar att Graos och min nästa tävling blir distriktsmästerskapen i Skåne. DM rids på söndagen, men arrangören har även klasser på lördagen. Det är ju ett toppenupplägg för Grao som gillar att göra Samma Sak. Bekymret är bara att det inte finns någon lagom klass på lördagen. Det är ett hopp mellan Lätt B och Msv A. Jag hade egentligen inte tänkt att rida Msv A i år, särskilt inte på tremomentstävling, så jag övervägde ett tag att rida Lätt B. Men det finns nackdelar med det med, förutom det faktum att jag tycker det är fel att gå ner så långt i klass. När förra tävlingen var såpass stabil gick jag alltså in och anmälde mig till Msv A. Ooooops!

Nu måste jag alltså sätta ihop en kür. I WE har vi en ganska speciell typ av kür. Man måste rida alla moment i rätt ordning, men man får själv välja vilka linjer man väljer. Musiken betygssätts men är inte alls lika betydelsefull som i en dressyrkür. Här är det bara ett betyg bland alla andra. Jag tänker att en lagom ambitionsnivå just nu är att välja en skrittmusik, en travmusik och en galoppmusik. Finlir kan jag göra sen, om jag fortsätter att tävla Msv A och Svår. För det är ändå en stor fördel i WE – Msv A-programmet är exakt samma som Svårprogrammet, med skillnaden att man får rida på två händer i Msv A. Det innebär att man kan använda samma program även om man går upp en klass, jättebra!

Men det första som jag behöver fixa är förstås att bestämma mina linjer och komponera ett program där jag, utifrån den begränsade flexibiliteten som finns, försöker visa våra styrkor och underlätta där vi är svaga. Jag har grubblat och ritat lite och hade en idé om vad vi vill göra och hur vi kan ta oss mellan de punkter där vi vill vara vid olika rörelser. Idag var Grao och jag hos Paulinda och vi ägnade hela lektionen åt att putsa och prova programmet. Jag tycker vi fick till det riktigt bra! När jag kom hem ritade jag ner alla linjer och gjorde anteckningar. Nu ska Grao och jag träna in programmet, klocka det så det är lagom långt och eventuellt göra lite finjusteringar. Nästa gång jag kommer till Paulinda ska vi rida hela programmet några gånger och testa att det verkligen är vad jag vill ha, och dessutom finputsa på HUR jag rider det bäst!

Musiken är förstås också kvar att sätta. Jag kommer göra en spellista som jag rider till några gånger för att känna hur bra musiken passar. Målsättningen är att ha musik som är något lite lugnare i takten än vi normalt rider, för att få hjälp av musiken att ta ner energinivån. Min tanke är att rida till jazz, jag Grao är en cool jazzkatt. Det är kanske inte det mest populistiska valet och kan förstås straffa sig, men jag hoppas kunna hitta sånt som passar oss bra och sticker ut lite lagom. När jag hittat musik som funkar bra till skritt, trav och galopp filmar jag programmet och sätter tidskoder där jag vill byta musik. Därefter får jag försöka damma av mina högst brisfälliga kunskaper i musikredigeringsprogrammet audacity och försöka göra snygga mixar/övergångar. Skulle det vara så att jag inte hinner få ordning på musik får man lov att rida utan den också – men då får man en femma på musikbetyget. Jag hoppas ju kunna få liiiite högre med väl vald musik förstås!

Kul tävling

I dag har Grao och jag gjort en tremomentstävling på vår hemmaklubb, Ystad. Målet var att glida runt med så låg energi som möjligt och försöka ligga över 60% i både dressyr och teknik och ha en godkänd speed i Msv B. Jag har ju också ett tag haft ett mål att rida en teknikbana med inget hinder under 6, så det målet ligger ju alltid med oss.

Dressyren gick inomhus, och ridhuset är så stort att det gick att rida fram inne med. Det är ju alltid bra för oss när framridningen är så lik tävlingsbanan som möjligt, men det är aldrig någon garanti för att vi ska ta oss runt. Men den här gången gjorde vi det, och det utan några större draman. Det är ju rätt spänt, vilket förstås påverkar en hel del, men när jag gjorde travökningen som är det sista i travprogrammet hann jag faktiskt tänka att det nog inte var så dumt ändå. Vi har haft svårt för diagonalsluta åt vänster, men jag tyckte ändå att vi fick till något slutalikt, och vi hade sprungit över hela banan utan tvärstopp eller sidokast. Skritten är ju väldigt svår, men vi överlevde den utan större missöden ändå och galoppen är ju alltid vår favoritdel – även om vi tyvärr fick ett litet stopp efter det ena lätta bytet eftersom Grao fick syn på folk. Totalt landade vi på 63,89%, och på den svåra slutan fick vi 6,5. Det är ett resultat jag är jättenöjd med!

Jag red fram väldigt kort till tekniken, som gick ute. Framridningen bestod mest av skritt, men även lite lugn galopp och ett par språng över hindret. På andra hästar är det ofta bra att rida lite tempoväxlingar på framridningen, känna att reglagen fungerar och är finkänsliga, men på Grao är det alldeles för triggande. Vi ska bara jogga lite avslappnat och nonchalant sådär så vi är uppvärmda, inte mer.

När jag red in på teknikbanan och väntade på startsignal började det hagla. Tack och lov är Grao inte så väderkänslig, så vi bara körde på och efter en stund slutade det. Grao kändes superfin, och var inte alls särskilt störd av reklamskyltar runt banan, folk och såna saker. Visst tittar han lite och spänner, men på det hela höll han fokus mest på hindren. Min ambition att sänka energin mellan hindren resulterade två gånger i att vi tappade galoppen, men då det inte var i något hinder är det ju inte någon större katastrof. Vi kom runt med väldigt jämna poäng, och fick ett slutresultat på 67,9% Dessutom nådde vi målet att inte ha under 6 på något hinder, bara det liksom! I speeden tog vi det lugnt, jag bröt av innan lansen för att komma tillbaka och inte rusa där, vilket har hänt innan. Grinden var med både framlänges och baklänges och den gör vi jättesakta för att inte bygga stress. Men i många hinder är han ändå väldigt effektiv och vi slutade trots lugnet på den näst bästa tiden i klassen.

Vi räcker ju inte upp till placering än, men jag är så glad över hur bra det gått idag. I dressyren har vi en bra bit kvar till de bästa, men i tekniken var vi 1,5%-enheter från segraren och tiden var som sagt näst bäst, trots att vi tog det lugnt.

Fyrfläta

Någonstans läste jag att en fyrfläta i manen håller bättre än en vanlig trefläta. Jag blev sugen på att testa! En vanlig trefläta håller ju ändå rätt bra på Grao, som har mycket och lång man, men alltid kul att testa något nytt. Jag sökte runt på Youtube för att hitta någon film på hur man gör, och hittade ett par. Men jag klarade verkligen inte av att se hur flätan gjordes. Däremot har jag ju sen innan koll på hur man gör en fyrfläta, så jag bestämde mig för att det enda jag kunde göra var att testa mig fram. Det var faktiskt inte så svårt, principen är ju exakt den samma som för en längsgående vanlig fläta som jag kan göra i sömnen. Men det var så klart betydligt pilligare att hålla reda på fyra tampar man, och att ha lagom spänning på dem alla hela tiden samtidigt som jag tar in mer man. Men jag blev ändå rätt nöjd med resultatet. Jag fick en ojämnhet på ett ställe, men i övrigt blev den helt ok för första försöket. Jag kommer absolut göra fler, och blir förhoppningsvis bättre med träning. Lite gele utmed mankammen gör att jag inte får så mycket spretande strån också, det får jag komma ihåg nästa gång. Jag gör ju inte den här typen till tävling heller, där har jag knoppar, utan det är mest för att få undan manen när jag rider träning eller det är varmt.

Farväl Sixten

För lite mer än fyra år sedan kom en gul katt gående till gården och bestämde sig för att stanna här. Vi brukar skoja om att han kom med sin portfölj varje dag och började jobba, och efter någon månad hade han hörnkontoret. Han fick heta Sixten och blev snabbt en viktig del av vårt hushåll. Nu har vi fått säga farväl till honom. En tumör i magen gjorde att han bara blev fem år gammal.

När Sixten kom till oss hade vi två äldre katter, Maja och Elsa. De var inte jätteglada i slyngeln, men Maja talade om var gränsen gick och rev honom på ena örat i farten. Vi hade en plan för att integrera honom lite mjukt och sakta, och den visade sig fungera bra. Efter hand försvann de äldre katterna och Sixten blev istället ett vuxet stöd för våra nya katter. Sixten var verkligen den snällaste och bussigaste farbror som en kattunge kunde önska sig, och både Ester och våra nuvarande katter Agnes och Märta tyckte väldigt mycket om honom. Han var på alla sätt en snäll katt.

Sixten hade en del otur i livet. Tre gånger blev han ganska ordentligt skadad, och två av dem fick han blodförgiftning. De gångerna är vi säkra på att han blev attackerad av en glada. Den sista gången vet vi inte riktigt vad som hände. Tack vare att han lät oss och veterinären ta hand om honom blev han bra alla gångerna.

Sixten var mycket tillgiven och ville gärna gosa. Han såg oss människor i familjen som den ultimata tryggheten, och han hade ett rätt stort trygghetsbehov. Vi tror att han ibland drömde mardrömmar, men då blev det alltid bättre om man tryckte upp sig mot någon av oss. Allra bäst tyckte Sixten om husse. I de mest otäcka situationerna, som hos veterinären, var det husse som gällde, ingen annan.

En gång har Sixten bott på hotell. Matte och husse skulle resa bort och Sixten fick bo på katthotell. Det var det sämsta han varit med om. Inte alls som att bo hemma! Dåligt, sa Sixten! Han höll sig i det lilla huset hela vistelsen. Han hade varit framme och ätit och gått på lådan när ingen sett, men utöver det tyckte han det var säkrast att gömma sig. Han blev så glad när husse kom och hämtade honom så han fick åka hem igen!

Sixten hade några favoritplatser i huset. Allra mest gillade han den lilla koja som vi fått från vår vän Monica. Vi döpte den till Sixtenska kapellet. Även Sixten själv fick smeknamn av oss. Kände vi oss lite isländska blev det Sixtur Blixtur. Var vi mer romerska blev det Sixtus Blixtus.

Sixten var en duktig jägare, men till skillnad från våra tidigare katter ville han inte visa upp byten. Istället gömde han dem. Det var troligen en rest från den tid när han levde vild. Sina byten fick man hålla för sig själv om man inte ville svälta. Inne i huset älskade han att jaga skuggor. De andra katterna satt helt frågande medan han snurrade runt och försökte fånga en skugga. Solkatter begriper sig alla på, men just skuggorna var Sixtens grej. Han kunde sätta sig på ställen där han visste att det blev bra skuggor och titta uppfodrande på en.

Vi fick alldeles för kort tid tillsammans med Sixten, men han har gjort ett stort avtryck här. Vi saknar honom mycket.