För egen del blev det inte särskilt mycket shoppat på Chelsea Flower Show – jag fick med mig två påsar frön till riddarsporrar. Ett skäl var förstås att jag flög med bara handbagage. För den som har möjlighet att på ett bra sätt få med sig sticklingar fanns en hel del fynd att göra bland växterna, och om man inte flyger kunde man köpa med sig större grejer med. Ulrik hade nog gärna sett att jag packat ner pizzaugnen på bilden ovan i handbagaget… Jag plockade i alla fall åt mig en mängd broschyrer, och kanske beställer jag såväl Clematis som flugfångande växter från England på sikt – eller varför inte frön till t ex mammutlök?
Att ägna sig åt en bedömningssport som dressyr är ju lite speciellt. Det gäller att alltid rida så bra att domaren inte kan sätta låga betyg! Men hur det än är så finns det en mänsklig faktor med i bedömningen, och det får vi förstås leva med.
Men jag tycker det är intressant att fundera på om det går att göra dressyrbedömningen enklare för domaren, tydligare för ryttaren och mer begriplig för publiken. I Storbritannien kommer ett nytt system testas i sommar enligt denna artikel i Horse & Hound.
Detta att konkretisera och bryta ner exakt vad som brister och hur mycket avdrag det ska ge är en intressant tanke. Naturligtvis kräver det mycket av domarna, men det gör ju alla bedömningssystem. Här blir det högst konkret vad avdraget gäller och har man dessutom en standardiserad skala för hur stora avdragen ska bli bör det bli hyfsat konsistent, även om den mänskliga faktorn kommer spela in även då.
Jag kan egentligen bara se en risk med detta. Alltid när man inför ett system där det är tydligt vad som belönas och vad som inte belönas finns risken att utövarna fokuserar endast på det som är lönsamt. De förfinar det som ger höga poäng. Finns det då luckor i systemet riskerar de delarna att istället falla tillbaka. Det är precis samma bekymmer som med många kvalitetsledningssystem och måluppfyllelsesystem i arbetslivet. Det gäller att verkligen veta vad man vill ha och att kunna definiera det på ett bra sätt. Ett bra exempel är kommunen där klimatmålet var att man skulle bygga xx km cykelvägar årligen. Det ledde till att det byggdes en cykelväg parallellt med två andra vägar – där den ena var en motorväg och den andra en redan lämplig och välanvänd cykelväg. Resultatet blev att kommunen nådde sitt väl kvantifierade och definierade klimatmål – men effekten för miljön var helt obefintlig. Man hade satt ett mål som egentligen beskrev en möjlig metod, ett medel. Inte ett mål som beskrev det man egentligen ville uppnå.
Detta är naturligtvis viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar och förfinar ett bedömningssystem. Enkelhet och tydlighet får inte gå ut över det som man egentligen eftersträvar. Men jag är övertygad om att det går att hitta bra system som är mer konsistenta, konsekventa och tydliga att arbeta efter än det vi har idag, och den här typen av experiment är spännande och viktiga för dressyrens utveckling.
Efter att ha förfasats över all kirskål jag har i trädgården bestämde jag mig för att testa och äta den. Det blev bra. Jag kommer aldrig kunna äta så jag håller ogräset i schack, men det skadar ju inte att ha lite trevligt medan det tar över trädgården.
För en portion gjorde jag så här:
Plocka en full näve kirskål, späda blad.
Förväll en minut
Koka upp saltat vatten och lägg i en portion pasta
Tärna och stek lite kycklingfilé, jag gissar att jag gjorde på ca 50-60 g
Hacka de förvällda kirskålsbladen och häll i stekpannan tillsammans med kycklingen
Lägg till en försvarlig mängd hackad vitlök till blandningen
När pastan är klar, häll av kokvattnet och lägg i en rejäl klick St Agur eller annan god ädelost och en skvätt grädde
Blanda i grejerna från stekpannan
Red med mjöl och späd med mjölk om det känns nödvändigt
Hacka över valnötter
Med ingredienser som St Agur, grädde och valnötter kan man givetvis inte misslyckas! Jag tyckte det var så smakrikt som det var så jag kryddade inget mer. Den inte alltför snåla biten St Agur sköter sältan utmärkt på egen hand.
Vår katt Maja har varit borta i snart två veckor. Hon har ofta tagit lite längre promenader och att hon är borta tre till fem nätter är ingen ovanlighet – det sker i princip någon gång varje år. En vecka har också hänt då och då. Men det här är länge. Vi har letat och ropat, ropat och letat. Vi har pratat med grannarna och gjort en efterlysning på vilse.nu och på facebook. Vi har tittat i alla diken och undersökt varenda vrå på gården. För varje dag som går känns det allt tyngre. Varje morgon börjar jag med att gå ner till ytterdörren, öppna den och ropa. Kanske har hon kommit hem under natten? Hittills har svaret varit nej.
Maja är tolv år, och hon är en katt som har ett stort behov av att röra sig utomhus. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att begränsa henne där – då hade hon inte mått bra. Och man har ju hört talat som katter som varit borta i veckor och månader och sen plötsligt bara kommit hem. Så hoppet är ju inte ute – men det känns lite mer hopplöst för varje dag som går. Och frågan börjar forma sig i huvudet. När slutar man ropa? Har man gett upp då?
Rent praktiskt spelar ju ropandet antagligen ingen större roll. Är hon i närheten kommer hon förstås komma för att få mat och få komma in i huset oavsett om vi ropar eller inte. Men att inte ropa känns som ett svek, som att man har gett upp. Men jag inser ju också att jag inte kan fortsätta ropa i år om hon nu inte kommer tillbaka.
Hjälp mig hoppas ett tag till i alla fall – och hoppas att vi inte hoppas förgäves.
Våra beten växer och frodas trots torkan. Arno kan äta hur mycket som helst, han är ju stor och ung och växer. Xipo är slank av naturen, och även om det syns på honom att det är ett bra bete så håller han formen rätt bra. Men Amelia har tyvärr inte riktigt den ämnesomsättningen. Hon har fått en ganska rejäl gräsmage, så även om hon ännu inte har ökat på sitt fettlager nämnvärt kändes det som om det var dags att göra något. Det finns ju några alternativ. Ett är att ställa henne i en grushage ensam och mata med hö. Det tycker jag är ett jättedåligt alternativ. Vi har stora, fina gräshagar med skog och sällskap – det var viktigt för oss när vi köpte gården. Det vill jag att hon ska kunna utnyttja. Därför faller även alternativet att stängsla en mindre hage till henne och låta henne beta ner den hårt. Hon blir lika ensam, och hårt nedbetade hagar är varken bra för marken eller hästen. Gräset blir stressat och risken att hästarna äter olämpliga saker ökar (giftiga växter har vi inte, men däremot kan de äta gräs från toaletten och öka risken för parasiter).
Återstår ”munkorg” eller betesreducerare. Den har hål i botten så det går bra att äta och dricka, men ätandet blir betydligt långsammare än om hon får äta fritt. Hon kan gå i de stora hagarna tillsammans med de andra hästarna, röra sig fritt och beta. Självklart gillar hon den inte, och det är jobbigt att se hur hon anstränger sig för att tala om att hon vill att man ska ta av den. Men jag tycker ändå detta är den bästa lösningen för tillfället. Jag kommer låta henne ha den dygnet om under en period. Tar man av den delar av dygnet betar hon antagligen ikapp då.
Under betesperioden finns det en del giftiga växter att hålla lite extra koll på. En som uppmärksammats en hel del senaste åren är alsikeklöver. Det är en klöversort som finns i en del beten, och för andra typer av betesdjur än hästar är den helt ofarlig. Den är inte heller farlig för alla hästar, men en del tål den inte. Den kan orsaka fotosensibilitet, dvs överkänslighet mot ultraviolett ljus. Det finns även fall där hästar fått leverskador av alsikeklöver. Man vet inte säkert om det är själva växten eller en bakterie som lever på växten som orsakar skadorna. Riskerna är störst för hästar som äter alsikeklöver på bete, men ett grovfoder som innehåller över 20% alsikeklöver kan också vara skadligt.
Hur känner man då igen alsikeklöver? Det finns två andra klöversorter som den möjligtvis kan förväxlas med – rödklöver och vitklöver. Därför beskriver jag nedan likheter och skillnader mellan dessa tre.
Blomman – Alsikeklöver har en vitrosa blomma. Det vanligaste är att den är rosa i botten och vit upptill, och ger till största delen ett vitt intryck. Men den kan variera en del i färg. Rödklöverns blomma är rödrosa och jämnfärgad över hela blomman. Vitklöverns blomma är vit med brun botten.
Växtsättet – Vitklöverns blommor växer en och en på en stängel som kommer från marken. Alsikeklöver och rödklöver har ett buskigt växtsätt. Blad och blommor sitter på samma stänglar och de grenar sig en del.
Bladen – Vitklöverns blad växer som sagt inte på samma stjälkar som blommorna. Rödklöverns blad är något mer avlånga än alsikeklöverns, och ofta har de som ett ljusare V på mitten.
Stjälken – Man hör ofta att alsikeklöverns stjälk är ihålig, men det finns en mindre sorts alsikeklöver som har solid stjälk.
Jag tycker det framför allt är blommorna och växtsättet som gör det relativt enkelt att skilja ut alsikeklövern. Är blommorna vita – ljusrosa – varierande i färg och klövern har blad och blommor på samma stjälkar, då är det antagligen alsikeklöver.
Detta är alsikeklöver. Ljus blomma som går från rosa till vit, blad och blommor på samma stängel och relativt runda klöverblad.
Detta är vitklöver. Färgen är brun och vit och det är inga blad på stängeln.
Här är rödklöver – jämn rosa färg över blomman, blad och blommor på samma stängel och lite mer avlånga blad.
Igår firade vi Ulriks födelsedag. När vi firar födelsedagar gör vi det oftast med en utflykt. Igår valde vi att åka över den stora bron till utlandet. Vi preparerade en utflyktskorg med smörgåsar, croissanter och smaskiga wraps. Första anhalt var ett mikrobryggeri utanför Roskilde. Där fick vi smaka öl som till och med jag som inte gillar öl tyckte var god!
Nästa stopp var Vikingaskeppsmuseet i Roskilde. Där finns fem bärgade skepp från vikingatiden, två handelsskepp, två stridsskepp och en fiskebåt. Dessutom har de ett båtvarv där de rekonstruerar vikingaskepp och andra båtar. Det var kul att först se resterna av de gamla skeppen och sedan rekonstruktionerna som låg i hamnen. Det stora långskeppet som är avsett för 65 krigare fick man till och med gå ner i. På bilden provar Ulrik en av rodd-platserna. Vi konstaterade att man blir tvungen att hålla sig på sin plats, sittandes eller liggandes, under hela resan. Från Danmark till England tog det tre dagar, till Grönland tre veckor och till Medelhavet två veckor.
Efter det fortsatte vi till Själlands Odde. I hamnen såg vi bland annat denna båt med en tunna som utkiksplats uppe på masten. Vi funderade en hel del på hur man tog sig dit eftersom stegen slutar under tunnan, men konstaterade att den troligtvis har en öppningsbar botten. Det är nog ändå ett balansstycke ute på sjön…
Middag åt vi på Millers Café i Holbaek. Ulrik åt hamburgare – jag gissar att det kommer bli ett blogginlägg av det! Jag åt en oxeködssanwich som var jättesmaskig. Till efterrätt blev det belgiska våfflor med italiensk glass på ett annat kafé – jättegott!
Vi gillar ju att köra runt på småvägar och vi såg rätt stora delar av Själland på det sättet idag – det finns mycket gott om pittoreska små byar. Vi konstaterade även att en del danskar börjat med svart ensilageplast och funderade på om det har en funktion – genom att det höjer värmen så påskyndar det jäsningen? Eller så är svart helt enkelt det nya rosa.
Hemma växer och mognar det – snart har vi jordgubbar på friland!
Nu har det blossat upp igen – ordkriget mellan Svenska Ridsportförbundet och ”upprörd ryttare”. Den här gången handlar det om ett förtydligande av tävlingsreglementet i dressyr om att det inte får finnas elasticitet i tygeln eller sidostycket.
Tydligen finns det på marknaden ett träns som har en ”vagga” av resår där man fäster bettet – både i sidostycket och i tygeln. Det gör att det hela flexar lite. Jag har aldrig sett detta live eller ridit på det och vill över huvud taget inte uttala mig om det är en bra eller dålig idé. För det är inte det som det här handlar om.
Jag har sett den här striden och bristen på tilltro under många år, både som ryttare och som anställd på SvRF och som förtroendevald i samma förbund. Jag tycker att förbundet som sådant är dåligt på att ha örat mot marken och verkligen höra vad som händer och pågår bland ”gemene ryttare”. Som professionell kommunikatör kan jag också ha synpunkter på deras kommunikationsstrategier, som alltför ofta går ut på att tiga och vänta ut stormarna istället för att konsekvent och sakligt bemöta och besvara. Det är inte ett bra sätt att bygga tilltro på.
Ryttarna å sin sida är ofta väldigt kvicka att döma. När man läser på forum och sociala medier får man lätt intrycket av att förbundet är en organisation vars syfte är att aktivt jävlas med ryttarna. Många har dessutom svårt att se helheten i en fråga – förbundet ska driva en utveckling som är bra för grenarna och ridsporten på lång sikt. Det kan ibland innebära att allt inte alltid är precis som man själv skulle vilja.
Måste det vara så här? Jag tror att situationen som den är nu är problematisk att ta sig ur. Positionerna är på sitt sätt låsta. Men självklart måste det finnas sätt att förbättra klimatet inom ridsporten. Ett förbund som tydligare visar ett aktivt intresse för hela ridsportsfären är en bra början. En tydlig och konsekvent kommunikationspolicy där man i alla frågor visar större öppenhet är en annan sak. Förstår inte folk VARFÖR förbundet beslutar som de gör är det lätt att se dem som en despotisk organisation som följer nycker och egenintressen. Ibland är det förstås svårt att göra så – när det handlar om personfrågor kan man inte alltid gå ut och vara tydlig med bakgrunden till ett beslut. Men om man har byggt ett förtroendekapital över tid ökar även förtroendet i den typen av frågor är min erfarenhet.
Naturligtvis krävs det att båda sidor närmar sig varandra. Ryttaren måste också försöka se och förstå utifrån ett större perspektiv än sitt eget. Och när det är frågor där man ändå tycker att förbundet handlar fel måste man ta dem den demokratiska vägen – där de givetvis ska behandlas seriöst. Här behöver även de demokratiska vägarna och systemen bli tydligare. Flera organisationsutredningar har gjorts sedan sammanslagningen på 90-talet, och den något luddiga demokratiska strukturen kvarstår. Det innebär troligen att den fungerar – men även här kan man önska mer tydlighet i hur beslutsvägarna ser ut. När det gäller tävlingsreglementena har det gjorts ett utmärkt arbete – nu förnyas de vartannat år och det finns en klar och genomskinlig process där förslag går ut på remiss och vem som helst har möjlighet att lämna synpunkter. Detta är jättebra!
Det är en lång bit att gå. Men jag är övertygad om att första steget heter kommunikation. Och då förbundet är ett förbund och alla andra är enskilda individer är det förbundet som måste ta första steget. När får vi se en modern kommunikationsstrategi där det ingår att såväl lyssna som kommunicera med hela ridsportsverige? På 90-talet var kanalerna ett problem. Det är det inte längre.
På Chelsea Flower Show är det uppenbart att trädgårdsskulpturer inte behöver vara tomtar, solur eller väderkvarnar. För den som har råd finns det fantastiskt fina skapelser som klarar av att stå ute i trädgården. Skulpturerna gjorda i drivved var min stora favorit. Kopparträden som det regnade från vet jag inte om jag tyckte de var så vackra, men de var väldigt effektfulla. De stora skulpturerna från Alice i underlandet var väldigt fina, och schackspelet där Alice möter drottningen var fantastiskt vackert.
Jag tycker mig se fler och fler som rider med glappande tyglar – såväl innertygel som yttertygel. Framför allt den glappande yttertygeln ser jag som ett problem. Att rida hästen med ett stöd på ytter tygel är ju en av grundprinciperna i dressyrridningen. Jag har börjat fundera på om det kan vara en följd av rollkurdiskussionerna?
En orsak till de funderingarna är att jag då och då läser på olika forum om ryttare som är förtvivlade för att deras tränare eller ridlärare vill att de ska korta tyglarna. De uppfattar det som att de ska dra hästen i munnen. På samma sätt verkar det finnas en rädsla för att ha tyngd i tyglarna. Men det behöver ju inte betyda att du drar hästen i munnen. Det behöver inte heller betyda att hästen häver sig på bettet och låter dig hålla den uppe med händerna. Självklart är ju målet en mjuk men stadig kontakt. Men jag tror det är helt omöjligt att komma dit om man inte vågar hålla i tyglarna. Jag tror även att det kan kännas som man är mjuk i handen när tygeln glappar. Men sanningen är ju faktiskt att varje glapp ger hästen ett mindre ryck i munnen.
Jag köpte för ett tag sedan ett träns med hakar på tyglarna och sidstyckena. Det verkade jättebra, tyckte jag – toppen att det är så lätt att byta bett! Men när jag började rida på det blev jag besivken. Att det var hakar i sidstyckena var inget problem. Men hakarna i tyglarna skapade en glappkontakt. Haken håller ju inte fast om bettringen, utan det blir två metallöglor som rör si i och mot varandra. Gav jag en eftergift blev det ett glapp. Dessutom är ju metall mot metall stumt, så när kontakten kom tillbaka blev det som ett klick. Tyglarna byttes ut mot vanliga med läderspänne.
