Vår katt Maja har varit borta i snart två veckor. Hon har ofta tagit lite längre promenader och att hon är borta tre till fem nätter är ingen ovanlighet – det sker i princip någon gång varje år. En vecka har också hänt då och då. Men det här är länge. Vi har letat och ropat, ropat och letat. Vi har pratat med grannarna och gjort en efterlysning på vilse.nu och på facebook. Vi har tittat i alla diken och undersökt varenda vrå på gården. För varje dag som går känns det allt tyngre. Varje morgon börjar jag med att gå ner till ytterdörren, öppna den och ropa. Kanske har hon kommit hem under natten? Hittills har svaret varit nej.
Maja är tolv år, och hon är en katt som har ett stort behov av att röra sig utomhus. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att begränsa henne där – då hade hon inte mått bra. Och man har ju hört talat som katter som varit borta i veckor och månader och sen plötsligt bara kommit hem. Så hoppet är ju inte ute – men det känns lite mer hopplöst för varje dag som går. Och frågan börjar forma sig i huvudet. När slutar man ropa? Har man gett upp då?
Rent praktiskt spelar ju ropandet antagligen ingen större roll. Är hon i närheten kommer hon förstås komma för att få mat och få komma in i huset oavsett om vi ropar eller inte. Men att inte ropa känns som ett svek, som att man har gett upp. Men jag inser ju också att jag inte kan fortsätta ropa i år om hon nu inte kommer tillbaka.
Hjälp mig hoppas ett tag till i alla fall – och hoppas att vi inte hoppas förgäves.
