I veckan har hovslagaren varit hos oss. Xipo och Grao fick nya skor runt om, Arno och Amelia blev skodda fram. Amelia rids ju inte särskilt mycket alls, men hon trivs bäst om hon får ha skor fram, så då får hon det. För Arno var det nästanpremiär – han hade lätta travskor på sig runt om när han var på inkörning, men sedan dess har han gått barfota. Nu ska han ju ridas såpass mycket att vi tyckte skor fram var lämpligt. Eventuellt bak också, men hovslagaren tyckte vi kunde börja med fram och så kommer han och slår på bak om vi tycker att det behövs. Arnos hovar har vuxit till sig och blivit vuxna bara på de sista månaderna. Innan har vi tyckt att han har haft jättestora fölhovar, men nu ser de vuxna och fina ut.
Tack och lov har det inte varit lika mycket trassel med hästarnas fötter som det har varit med mina. Det hela började kring nyår. Jag fick då och då ont i trampdynan på vänster fot. Det blev oftare och oftare och ondare och ondare. I slutet av februari hade jag fått nog och gick till vårdcentralen. Läkaren där konstaterade att det var svullet och att det troligtvis fanns en inflammation i foten. Hon tyckte dock inte att det var något att bekymra sig om utan menade att lite ont har man ibland, det är bara och använda foten som vanligt, det kommer gå över av sig själv. Jag kunde bandagera med alsolsprit för att få ner inflammationen om jag ville göra något.
Nä, det blev inte bra av alsolspritsbandage eller av sig själv, men jag var inte särskilt sugen på att gå tillbaka till vårdcentralen. Men i slutet av april blev det bara för mycket. Jag hade jätteont hela tiden och eftersom jag antagligen hade börjat gå konstigt hade jag fått ont på fler ställen, framför allt i andra foten.
Jag bokar till sist en ny tid på vårdcentralen och ber om en annan läkare. Den här läkaren blir rätt bekymrad och skickar mig direkt till röntgen och ger mig en remiss till såväl sjukgymnast som specialistläkare. Röntgen visar diverse fynd – vi kan väl bara konstatera att det är tur att jag inte är häst. Men det är svårt att avgöra vad det egentligen är som orsakar smärtan.
För ungefär två veckor sedan hade jag tid hos specialisten i Malmö. Efter diverse undersökningar hade han lokaliserat problemet till leden till andra tån, den bredvid stortån. Han konstaterade att nerverna inte var inblandade utan det var en osteonekros i leden. Det lät ju sådär, nekros betyder som ni vet död – bendöd alltså. Jag fick inte riktigt klart för mig hur allvarligt det är, men i och med att det inte var särskilt tydligt på röntgen lät det som det ändå fanns hopp. Läkaren föreslog att vi skulle börja med en kortisonspruta. Den gjorde ont. Riktigt jäkla ont faktiskt. Det var även en del bedövning i den, så först kändes foten bara konstig. Sen värkte den i två dagar, men jag kände ju att värken kom uppifrån, där sprutan hade gått in och inte underifrån som jag upplevt det tidigare. Men sen kunde jag plötsligt gå!
Det är inte helt smärtfritt, smärtan kommer då och då, särskilt om jag går lite fortare och skjuter ifrån med trampdynan. Dessutom har jag fortfarande ont i den andra foten. Men det är jättestor skillnad! Nu känns det som om jag kan fungera normalt, och jag behöver inte hela tiden planera allt för att gå så lite som möjligt. Jag hoppas verkligen att effekten kommer vara bestående. Läkaren sa att tre kortisonsprutor i samma led är max vad han vill ge, med fler kan de göra mer skada än nytta.
