I vår vinterhage finns det en avlång remsa, ca 8×70 meter eller något. Vi brukar kalla den ”tarmen”, Den har varit avstängd nu sedan i höstas, men idag bestämde jag mig för att öppna den åt Amelia och Xipo som går i den hagen just nu. Där finns det ju en hel del torrt gräs att gå och plocka med för dem, perfekt sysselsättning och komplement till vårt kraftfulla hö. De gick glatt ut där när jag öppnade imorse, och när jag tittade till dem nu på eftermiddagen utspelade sig följande:
Xipo står vid öppningen, Amelia en bit in.
Xipo: Amelia? Är vi klara här nu så vi kan gå upp till de andra hästarna?
Amelia: Nä
Några minuter senare:
Xipo: Amelia? Måste vi vara här?
Amelia: Jo
Ytterligare en stund senare:
Xipo: Amelia? När är vi klara här?
Amelia: Sen
Det går en stund till.
Xipo: Amelia? Kan vi inte sluta äta torrt gräs och gå upp och stå i leran vid grinden ett tag?
Amelia: Tittar upp och stannar mitt i en tugga.
Xipo: Ok, jag hörde själv hur dumt det lät. Jag går ut här och tuggar på en död brännässla och är tyst.
