Graos rehabtid går långsamt framåt. I nästan fem veckor stod han i sin box dygnet runt, förutom de promenader jag försökte få in två gånger om dagen. I slutet av den perioden var han inte så kul att leda, han var extremt känslig och reaktiv. Jag hade egentligen tänkt ha honom på box i sex veckor, men när det närmade sig fem kände jag att det inte var hållbart längre. Då delade jag av vår grusrasthage i en mindre del, på ungefär 7×7 meter och en större. Xipo fick gå i den större och Grao i den mindre. Grao gick alltså i en egen liten sjukhage, men med bara en enkel tråd till polaren Xipo. Sedan helgen, det vill säga sju veckor efter operationen, går Grao och Xipo tillsammans i hela rasthagen, som är ca 15×30 meter.
Grao blev så klart något lugnare att leda när han fick börja gå ut, men den riktigt stora skillnaden blev när han fick gå tillsammans med Xipo. Han känns mycket mer harmonisk och tillfreds nu. Det är jättetydligt att det inte alls är samma sak att ha sällskap med en tråd emellan som att faktiskt gå tillsammans. Det gör ju också att det är lättare för mig att gå våra allt längre rehabpormenader på ett bra och städat sätt.
Otto får än så länge gå ensam, men i en betydligt större hage. Han är lite för aktiv för att det ska vara bra för de båda andra, som ju båda är konvalecenter. Han är tack och lov rätt duktig på att sysselsätta sig själv i hagen. Han har två hörn i hagen som är långt från grinden, flera hundra meter, och han går ofta till något av dem. De är dessutom placerade så att han oftast har lä i något av hörnen, vilket har varit bra sista tiden. Grao och Xipo har en hög häck utmed ena sidan av hagen, och stallet utmed en annan. Sista tiden har det varit rätt vindriktning, så de också har haft lä – i alla fall så mycket lä som det blir när det stormar.
