I fredags hade Grao och jag återigen ett kärt tränar-återseende, vi var hos Olof. Det är ungefär ett halvår sedan vi tränade för honom sist, så det var lite roligt att få visa upp att vi faktiskt inte stått helt stilla i utvecklingen under tiden.
Själva träningen var som vanligt höll jag på att säga ganska o-spektakulär. En sak som jag gillar med Olof är att han är så noga med grunderna. Den här gången, ungefär som för det mesta, fokuserade vi helt och fullt på att få Grao att sätta båda bakbenen rakt under sig och att bära vikt likvärdigt på båda bak. Det har ju alltid varit så att Grao hellre bär vikten på vänster bak än på höger. Vi har kommit en bra bit på väg, men har fortfarande mycket kvar. Ibland är det nog tur att man inte riktigt förstår hur mycket jobb det är innan saker blir riktigt bra – jag tycker ju hela tiden att vi gör framsteg, men trots det känns det återstående sträckan lång.
Ett problem med oliksidigheten är ju att jag har svårt att sitta på höger sida. Eftersom Grao hellre bär på vänster försvinner ju liksom ryggen under mitt sittben på höger sida och försöker jag sitta där hamnar jag lätt i tomma luften, varpå vänster sittben tar i och jag åter får vikten på vänster sida. Att sitta över ordentligt är bara halva lösningen. Den andra halvan är att putta in hästen rakt under mig. Det måste ju alltså ske från vänster sida, med vänster skänkel. Detta känns spontant lite avigt, eftersom en effekt av att han inte bär mig på höger sida är att han faller till höger. Då kan man tycka att det naturliga är att putta tillbaka honom med höger skänkel, ut till spåret, mot en stöttande vänster tygel (i höger varv alltså). Istället ska jag putta honom MER till höger, med vänster skänkel. När han sen är mitt under mig, då kan jag börja fundera på var spåret är och åt vilket håll jag vill rida.
”Du får välja om du ska följa spåret eller om du ska spåra” konstaterade Olof, och naturligtvis måste jag där prioritera att spåra och rida hästen rak. Jag ska också rida med rak hals, och sen justera manken in mellan händerna och mitt framför mig, så halsen inte är vikt där utan fortfarande rak.
Det var ett bra pass med mycket pillande och jobbande med rakriktningen, och jag fick mycket bra med mig hem att jobba med. Vi jobbade även en hel del med att få ner takten i alla tre gångarterna utan att för den skull ta mindre steg, snarare större steg och långsammare takt. Jag ska jobba med att rida mer i uppförsbacke på det sättet, även det gör ju att vikten fördelas bättre på bakbenen. Jag fick bitvis riktigt fin kadens i traven där det börjar märkas att Grao faktiskt blivit starkare. Han behöver inte längre använda fart hela tiden utan har en del styrka och balans också. Vi lade även upp en plan för hösten – det känns bra!
