På kvällen träning kändes det verkligen som om vi kommit över ett par trösklar. Under större delen av passet behövde jag varken säga till att jag inte ville ha en häst liggandes på innerskänkeln eller bekymra mig för att han hamnade bakom skänkeln. Vi kunde rakrikta, rida fram och fokusera på att komma upp med fronten – det var en härlig känsla.
–Det här är det vuxnaste jag någonsin sett honom galoppera, utbrast Olof. Det är fint beröm det!
Genom att göra halvhalter lite framåt – uppåt, lyfta upp honom lite framför mig, fick jag honom inte bara att sätta under bakbenen rakt under magen utan även att ta bra med vikt på dem. Även traven var riktigt bra, och i slutet kunde jag öka storleken på stegen en hel del. Trots att han var rejält trött var han elektrisk och fin och svarade direkt på små små skänkelhjälper.
När vi kom hem hann jag inte få av yllekoftan tillräckligt fort. Men är man svettig så är man.
