Det här är den tyska utbildningsskalan, den som vår svenska tävlingsdressyr bygger på. En sak som jag själv funderat på ibland, och som jag har hört andra också fundera på är varför rakriktningen kommer så sent i skalan. Är det inte viktigt att den unga hästen tidigt lär sig att vara liksidig och rak och spåra?
Frågan kom upp på träningen för Olof Axelsson häromdagen. Han har verkligen nördat ner sig i utbildningsskalan för att kunna göra den användbar och begriplig. Han förklarade att det är innebörden i ”rakriktning” inte är samma sak som att ”hästen är rak”, eller att den spårar. Redan från början är det förstås viktigt att unghästen tränas liksidigt, att stödet i båda tyglarna är lika och att den kan vara rak på rakt spår och följa ett böjt spår med kroppen. Men begreppet Rakriktning i utbildningsskalan har en lite annan innebörd. Det betyder att båda bakbenen går in under hästen och bär vikt utifrån vad som krävs för uppgiften. Detta går inte att utföra innan du har schvung – därför ligger rakriktningen efter schvung i utbildningsskalan. Det bör ju också innebära att har du schvung och sedan får hästen att vinkla bäckenet, kliva in med bakbenen och bära vikt på dem jämnt fördelat, rakriktat, så leder detta till samling. Rakriktningen blir alltså som ett medel att gå från schvung till samling.
För mig blev det här lite av en uppenbarelse. Jag har ju inte fattat att det är det som är innebörden av begreppet rakriktning i utbildningsskalan, och därför har jag inte heller förstått ordningen. När jag fick förklarat att rakriktning inte betyder liksidighet, utan är det jag jobbar med när jag vill att hästen ska kliva in likadant med båda bakbenen under sig och bära sig jämnt blev det hela mer begripligt.
