Igår var Grao och jag och tränade igen. Redan på uppvärmningen stod det klart, vi hade jetmotorer därbak! Grao var känslig, lyhörd och HET. Gav jag en pyttehjälp så flög han fram med full acceleration från första steget. I det läget är han verkligen häftig att rida, men samtidigt blir det galet svårt också. Kraft och reaktivitet och känslighet bidrar inte till stabilitet utan det krävs att man är helt dynamisk i sin ridning.
Jag tänker ibland att det är lite som med JAS 39 Gripen. Jag växte ju upp i Linköping under 80-talet, samtidigt som planet utvecklades i staden. JAS var stadens stolthet och vi såg ju många testflygningar långt innan det visades upp officiellt. En sak som hela tiden framhävdes var att planets styrka låg i att det var instabilt. Som jag förstod det gjorde instabiliteten att planet blev mer rörligt och mångsidigt och kunde utföra manövrar som var omöjliga för ett stabilt system. Men det kräver förstås sin pilot, vilket vi ju även fick se under några tillfällen i planets barndom. Jag tänker att det är lite samma med en häst. För att hästen ska vara kvick, vändbar och manövrerbar, som man vill ha i WE och faktiskt till stor del även i svår dressyr, så kan den inte samtidigt vara helt stabil. Det måste finnas viss instabilitet kombinerat med dynamik mellan häst och ryttare för att hästen ska kunna samla sig för fullt och kunna accelerera för fullt för att i nästa steg komma tillbaka med vikten på bakdelen och lätt framdel, för att hamna i det läge där den kan utföra svåra rörelser. Svårigheten där blir ju förstås dynamiken, följsamheten, samspelet. Det är enormt krävande för en amatörryttare emellanåt, men så häftig känsla när det klickar.
Men träningen då?
Jo, den blev toppen! Vi kom överens om att vi nu inleder en period av ”bytes-bootcamp”. Vi jobbade ju med bytena i våras men har haft ett uppehåll med det arbetet ett tag. Nu är det verkligen hög tid att ta tag i bytena och få dem helt befästa. Vårt största problem just nu är att vi då och då får byten där han byter bak på hjälpen men kommer efter fram. Jag tror att en orsak är att jag inte är tillräckligt mjuk och följsam på nya innerhanden, jag låser omedvetet bogen för honom. Vi började alltså träningen med att göra ett ganska stort antal byten på lite olika men ganska korta linjer. På längre linjer drar han lätt iväg framåt när han är så här het och jag får svårt att vara följsam. Flera gånger lade jag tiometersvolter innan bytena, det är ett bra sätt för oss att vara i rätt läge när vi sedan byter. Dessutom kan jag välja att lägga allt från ett halvt varv till flera varv inkl halvvarv i volten, så han verkligen byter på hjälpen och inte för att han förväntar sig byte för att han räknat ut vad jag gör. Glädjande nog var de flesta bytena rena, jag fick bara ett par tre stycken där han var efter fram.
Vi jobbade vidare med skolor. Själva skolorna är egentligen inget stort problem, de är riktigt bra, men problemet är traven. Med en het och reaktiv Grao är det lätt att tippa över mot passage, och när jag trycker på för att få honom lite mer framåt än uppåt vill han istället springa iväg som en ponnytravare. Det gäller verkligen att hitta precis rätt läge, men när jag är exakt där är traven jättefin. Där har vi instabiliteten igen liksom.
Sedan tyckte Paulinda att hon ville se lite passage och låta honom briljera och vara duktig. Vi fick nog vår bästa passage hittills, och jag fick instruktionen ”sväng vänster, sväng vänster! Du måste se det här i spegeln”. Jag fick även testa att göra en övergång från passage till piaff – ett gott försök och en god början till piaffen, som vi ju egentligen inte alls kan ännu.
Som vanligt är det ju enklare och roligare att skriva om de balla saker vi börjar nosa på, men egentligen handlar fortfarande allt om att manövrera det instabila systemet så det ser stabilt och elegant ut. Hemma arbetar jag nästan aldrig med svårare saker än övergångar – det är ju genom att arbeta med lätta saker noga noga, precis som jag skrev om efter förra lektionen som vi går framåt och sakta kommer närmre samspelet och harmonin.
