Igår var jag i Helsingborg och skrev för tidningen Ridsport om Patrik Kittels clinic. Referat från clinicen kan ni läsa på länken, här tänkte jag istället komma med några personliga reflektioner utifrån där jag befinner mig idag med min häst och min ridning.
För det första gillade jag verkligen att det var en clinic som helt och hållet handlade om grundridning. Det är ju ändå det som vi lägger sådär 80% av ridtiden på, oavsett nivå – och det är ofta där vi ska lägga jobbet för att bli bättre oavsett nivå. Rörelsernas kvalitet är ju nästan alltid ett resultat av hur bra grunden är. Därför tycker jag det var vettigt att ha med ekipage som normalt rider på högre nivå. Däremot tycker jag att det är synd att det bara var sådana ekipage. Jag tycker att det hade varit jätteintressant att se samma grundläggande arbete utföras av ekipage som är på t ex LB-LA-nivå, Msv C-nivå, Msv A-nivå och svårklassnivå. Det skulle kunnat ge en ännu tydligare bild av den röda tråden genom ridningen och hur samma grunder arbetas med och förfinas genom utbildningen. Patrik Kittel hävdar ju att ”alla kan rida GP” – och det hade varit ett intressant sätt att demonstrera vägen dit.
För egen del tycker jag förstås att allt han sa om heta, känsliga hästar var extra intressant. Det jag framför allt noterade var:
- En het häst ska ridas med benen intill, den ska lära sig att tolerera skänkeln och drivas så den går fram för skänkeln. Det är ju något som Olof lärt mig under senaste året och som jag arbetat en hel del med, bland annat genom att flytta sidvärts så skänkeln ligger emot och sidvärtsrörelsen bromsar så jag slipper dra i tyglarna samtidigt.
- Om hästen är nervös i en miljö – börja med att göra den trygg på ett ställe, på en volt. När det fungerar, arbeta långsamt och successivt ut från den och mot de mer otäcka delarna. Även detta har jag ibland gjort av ren självbevarelsedrift, ska jag över huvud taget få något gjort har det varit enda sättet. Men det känns skönt att höra att det också är ett sätt som han rekommenderar.
- Att hästen är kvick och reaktiv är en bra sak, men det måste arbetas med och bli ridbart. Japp, håller med!
- Om hästen vill gå i passage – låt den! Det är ju jätteroligt att rida passage! Jag håller med till viss del – men samtidigt tror jag också att han har rätt när han säger att hästen först måste gå ”tråkigt” tills den är stark nog. Jag fick ju en hel del passage i början, men väldigt sällan nu. Jag är inte bekymrad över det alls – utan just nu är ridbarheten det viktigaste. Talangen för passage finns där, och tids nog är det dags för den också.
- Den här typen av hästar har ganska ofta fiaskon när de börjar tävla. Resultaten kommer men det tar lite mer tid. Javisst, det känner vi igen!
- Lägg tid på att förbereda den här typen av häst för tävling. Åk till olika ställen och träna, lär dig vad den behöver för att fungera så bra som möjligt.
- Ställ hästen bort från det farliga och flytta den sedan sidvärts successivt närmare. Ja, i princip håller jag med – men jag har också insett att det ibland faktiskt är bäst att släppa tyglarna, låta hästen stå och titta ett tag. Grao är ju både rädd och nyfiken, så det bästa är om han faktiskt själv vill gå fram och kolla efter en stund. (en metod som jag nog tidigare sett som lite amatörmässig 😀 ) Men det handlar förstås också om hur mycket tid du har i stunden.
- Sträva mot att kunna släppa efter i tyglarna utan att tempot blir snabbare. Det är inte tygeln som reglerar tempot, det är skänkeln. Där har jag och Grao inte riktigt varit kan jag väl villigt erkänna… men med Olofs hjälp är vi faktiskt på väg ditåt.
- Lär hästarna att gå ner till skritt på lång tygel. Då blir skrittkvaliteten bättre och risken för att takta är mindre när du inte sitter och bromsar. Där är vi inte än, men det är något att jobba på.
- När det finns spänningar i trav och galopp genom ett program visar det sig ofta i skritten. Ja, vi får alltid sämst poäng i skritt, och jag är helt med på analysen, även om jag kanske inte tänkt kopplingen så direkt. Men det är absolut en punkt för oss att arbeta vidare med.
