Efter en stressig dag igår lastade jag och körde till Flyinge för kvällsträning. Hur stressigt det än är så är det så skönt att få en riktig träning. Både kroppen och huvudet blir lyckliga.
Efter en ganska spänd början fick vi ett jättefint pass. I traven fick jag jobba med rakriktningen – med skänklarna flyttar jag Grao så han är precis mitt emellan mina tyglar och jag har jämn kontakt på dem. När han väl är där kramar jag lite lätt på yttertygeln. Effekten är slående – han gungar till med bibehållen bjudning. Precis så som en halvhalt ska kännas!
Vi gick ganska snart över till att arbeta med galoppen. Där är han ju het och på och det går rätt fort. Jag fick försöka rida så långsamt som fungerade och även där positionera honom rakt under mig med jämnt stöd. Här fick jag istället göra så att när han var i helt rätt läge skulle jag ge en eftergift och se om han stannade. Det är viktigt att eftergiften kommer i den del av språnget när han är på väg uppåt/uppe och inte på väg ner. Skillnaden i effekt på de två lägena är jättstor. Ger jag eftergiften i rätt läge får jag upp fronten ännu mer framför mig och galoppen höjs ytterligare ett snäpp i kvaliteten. Jag tycker ju att den är ruggigt bra från början, men helt uppenbart finns det ännu mer i den lilla hästen. Ger jag eftergiften i nedåtläge ramlar han istället iväg framåt och nedåt. Jag fick först till detta i vänstervarvet, som just nu faktiskt är det bästa. Men efter att ha hittat känslan där kunde jag gå tillbaka till högervarvet och hitta den där med.
Jag avslutade med att rida igenom travdelen av programmet jag ska tävla i helgen. Det kändes riktigt bra. Det jag fick med mig där är att så fort han hänger lite på ena tygeln ska jag söka stöd på den andra, få jämnt stöd och lätta från det. Man svänger i princip hela tiden, så det gäller att hitta det där jämna där han driver fram, med växeln i drive, som Olof säger, jämnt mot båda tyglarna. Då är han mycket reglerbar.
