Min artikel om dressyrprogrammens utveckling har väckt en hel del intressanta diskussioner. En av dem som reagerat är Bo Tibblin, som skrev det här debattinlägget på Ridsports webb. (som tyvärr inte verkar förstå att det är en redaktionell artikel där jag som journalist sökt upp Lars Andersson och ställt frågor, men ändå) Jag har även fått reaktioner från kunniga människor inom ridskolesfären som menar att det är i princip omöjligt som ryttare att börja med schwung och bärighet – först måste man lära sig att rida med precision i hjälpgivningen.
Detta är ett resonemang som jag köper helt. Jag minns så väl känslan på ridskolan när vi skulle rida kadrilj. Jag var helt fokuserad på att hålla min plats i ledet, ha precision i förhållande till de andra och på det sättet höll jag rätt tempo och noggranna vägar – och plötsligt var hästen en dröm att sitta på.
Att lätta klasser är ”utbildningsklasser” tror jag de flesta är ense om. Men jag tror att det blir en krock mellan VEM det är man tänker sig ska utbildas i de lätta klasserna. Är det hästarna eller ryttarna som ska utbildas?
Det är ju inte helt okomplicerat, eftersom det behövs lätta klasser för att utbilda både ryttare och hästar. De unga hästarna behöver tillräckligt lätta program där de får bygga tävlingserfarenhet och få en positiv inställning till tävling. Men även de oerfarna ryttarna behöver tävla för att lära sig och bli duktiga tävlingsryttare.
Frågan är om detta är en konflikt eller inte? Går det att kombinera de båda syftena? Om inte – vad får det för konsekvenser för dressyren i framtiden om vi väljer bort det ena eller det andra?
