Ibland funderar jag på varför det är just dressyren som blivit föremål för de diskussioner som blossar upp runt varje större tävling just nu.
Jag hoppas att ni kan läsa detta för vad det är – en undran över bakomliggande orsaker och inte ett blogginlägg med skygglappar och ensidigt försvar för den gren jag själv utövar och brinner för. Jag gillar verkligen den här grenen för att den är så svår och komplex, så krävande och givande. Men jag är inte främmande för att titta på den utifrån, att ifrågasätta och vrida och vända på det vi gör, varför och vilka effekter det får. Men det är inte det jag skriver om den här gången.
Men jag kan ändå inte ibland låta bli att undra. Varför är det just dressyren som är så förhatlig i vissa ögon? Svaret är knappast att det är där och bara där det finns missförhållanden. De värsta avarterna inom distansritt är ju bara ett fruktansvärt exempel. Och jo, visst finns det många som försöker förändra och förbättra där. Men visst känns det ibland som om allmänheten inte riktigt orkar uppröras – i alla fall inte i den proportion som skulle behövas. Även inom andra grenar och inriktningar finns det god och dålig hästhållning, god och dålig ridning. Jag tänker inte ta upp några exempel, för det här handlar inte heller om att peka finger på andra.
Jag kommer inte upp med några jättebra teorier om varför det är dressyren som hamnar i stormen heller. En fundering jag ibland får är om det finns några krafter som vill ha bort dressyren från kartan – dvs som internationell tävlingsgren och OS-gren. Men jag har inte tillräckligt livlig fantasi för att se vilka intressen det kan vara.
En annan teori är att Catharina Svala, som jag hörde föreläsa för några år sedan, faktiskt är något på spåren när hon funderar över om ridsport provocerar blott och bart genom sin överklassbakgrund. Ryttare, vita staket, kavajer och frackar signalerar överklass, medan till exempel trav har sitt ursprung bland drängar som tävlade till kyrkan – och därför inte är samma klassmarkör.
Den teorin förklarar ju i så fall varför just dressyren är kritiserad. Dressyr är väl den ridsportgren som allra mest signalerar överklass. Strikt klädkod, strikt uppförandekod som du måste känna till för att vara inkluderad. Och så dessa adels-efternamn i resultatlistorna. Visst gillar vi att läsa om ridskoleryttaren som genom slit och begåvning nådde eliten, men det kanske ändå är så att de ses som undantagen, som sagorna som finns bara för att vi inte ska sluta drömma?
Det faktum att det är en bedömningssport hjälper naturligtvis inte till heller. Alltid där det görs en bedömning går det att misstänka jäv eller partiskhet. Att de som är ”inne” i kretsen döms upp, och andra döms ner.
Kan det vara det som gör att det är dressyren som kritiseras? Eller finns det något helt annat som ligger bakom, något som jag inte ser?
Nu tycker kanske vän av ordning att jag är ologisk. Jag hävdar att jag vill debattera dressyr, men samtidigt ser det ju ut som om jag inte tål att dressyren debatteras.
Ja, jag vill att vi diskuterar dressyr. Men vi måste skilja på sak och person. Vi måste vara konstruktiva, öppna, nyfikna och kanske inte så förbannat tvärsäkra eller snarstuckna? Och jag är uppriktigt nyfiken över varför det just är dressyren som väcker så starka känslor.
