Ibland står det ”inga fantasipriser” i köpesannonser och inlägg där folk söker häst. Jag blir alltid så förundrad och lite förbryllad över vad som menas. Ok, jag fattar att de är ute efter en billig häst. Men vad är ett fantasipris? Om du t ex begär 150 000 kr för en oinriden ettårig korsningsponny eller för den delen för en 25 år gammal häst eller en treårig travare som varken är inriden eller startad – ja då är jag med på att det är ett fantasipris, och att det inte är intressant. Men är det verkligen så vanligt? Och hur många säljare tänker att ” jag sätter ett fantasipris, vi får se om någon är dum nog att betala det”?
För i frasen ligger det ju ändå på något sätt en undermening om överpriser är vanliga. Därför väljer köparen att annonsera själv och markera att priset ska vara rimligt – vilket troligen de flesta säljare tycker att det satta priset är. Det känns också som om det betyder att hästar är dyrt, men jag vill inte betala dyrt. Hästar ÄR dyra, jag håller med om det. Sen kan det gå att hitta bra hästar billigt, om man har tur, skicklighet och goda kontakter. Detta beror ju på att hästar är djur som säljaren vill ska ha det bra. Därför är det inte en vara som andra, utan känslor spelar in vid försäljningen och väger ofta tyngre än pengar. Däremot tror jag att i en köpesannons så får formuleringen ”inga fantasipriser” motsatt effekt. Jag hade nog inte svarat på en sån, även om jag hade en häst där hemmet var betydligt viktigare än priset. Just genom att med uttrycket insinuera att ”jag vet vad hästar är värda, men alla andra verkar inte veta det” signaleras en attityd som i alla fall skulle få mig att dra öronen åt mig.
