Kajsa på Olsgård

Det finns inget bättre än goda vänner. Eller det kanske skulle vara goda vänner som har en jordfräs då. Vilken tur då att vi har sådana! Vi har ju kämpat en del med att få ordning på kanterna runt ridbanan. Med hjälp av Björn, Josefine och deras jordfräs har vi tagit ett krafttag idag, och nu börjar det se riktigt bra ut.

Den här kanten hade jag ju grävt ren slipersen från övervuxet gräs redan, men på andra långsidan och ena kortsidan hade jag inte hunnit göra det. Det var bra, för det blev mycket lättare att göra det efter att vi fräst på utsidan. En bit kunde vi till och med dra av växtligheten i en enda lång remsa!

Tyvärr var det inte riktigt lika lätt hela vägen runt, men i alla fall betydligt lättare än att gräva allt för hand med spade. Dessutom blev ju utsidan jämn och fin och just nu utan gräs. Det kommer ju växa gräs där sen, men nu är det jämnt och fint så vi kan gå med gräsklipparen runt. Dessutom är kanten inte högre än slipersen, så gräset kommer inte kunna växa över som det gjort innan. Dessutom får vi vara noga med att sopa slipersarna med jämna mellanrum, så det inte lägger sig en massa sand ovanpå.

Vi har dessutom rensat bort ogräs från tre av hörnet, bara ett kvar nu.

Jag är så nöjd med hur fint det blev! Sen blir jag ju sugen på att plantera saker i den fina jorden runt om, men jag får sansa mig och tänka till så jag inte gör något dumt.

Grao var däremot inte lika imponerad. Han var rätt upprörd över hur vi lyckats ställa till det runt hans jobb. Man kan inte lita på något. Inte ens ogräs.

Här fortsätter arbetet med att göra kanterna på ridbanan fina. Idag valde jag dessutom att attackera ett av hörnen på ridbanan. Vi kommer ju inte ända ut med sladden, och därför blir det en del ogräs i hörnen. Det är rätt länge sedan vi gjorde något åt det nu, så det såg inte så kul ut. Jag attackerade det värsta hörnet, bäst att börja där.

Det tog några timmars arbete på knä. Sixten hjälpte mig ett tag, gräva i ridbanan är han ju faktiskt rätt bra på. Men han klarar inte av att göra samma sak mer än några minuter i sträck, så det här var alldeles för långtråkigt för honom. Men nu ser det i alla fall ut så här:

Nu är det bara tre hörn kvar. Varför har ingen uppfunnit ridbanor med avrundade hörn? Jag inser dessutom när jag ser bilden överst att det ser ut som om vi inte rider ut i hörnen alls. Det gör vi. Faktiskt!

Jag var även iväg till plantskolan för att köpa lite nya blommor till trappen. Penséerna börjar se lite tråkiga ut, och de som stod i de fem krukorna på ingången på gaveln har någon varit och ätit alla blommor på. Jag vet inte om harar kan göra sånt? Vi har ju inte jättemycket rådjur eller hjortar här. Vid såna här tillfällen är vår gödselstack guld värd, där finns jättefin, näringsrik och väl bränd gödsel som det bara är att hämta.

Det blev röda knölbegonior på trappen. Dessutom köpte jag några rosa snöflingor och surfinior som jag planterade i krukor som står på innergården. Jag hade även en del pelargonsticklingar som jag ännu inte hade planterat, så de fick också åka med nu.

När vi anlade vår ridbana gjorde vi ett fel. Vi lät kanten på utsidan av slipersen gå i jämnhöjd med överkanten. Det var verkligen dumt, för det gör att gräset lätt växer upp ovanpå slipersen. Dessutom blir det mycket svårare att ta bort sand som åkt upp ovanpå kanten när vi sladdar, och gräset växer sig snabbt fast i det gräset. Det innebär att vi nu har ställen med en decimeter av sand och gräs ovanpå slipersen.

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att ta itu med detta – inte minst för att våra krukor med bokstäver på ska synas bättre. Ulrik har trimmat kanterna runt ridbanan nyligen dessutom, så nu är det lätt att se och komma åt.

Det är ett rätt tungt grävjobb, och jag har dessutom bestämt mig för att skala av grässvålen en bit utanför kanten för att fördröja ny överväxt. Vi får se om jag dessutom tar spaden och försöker gräva ner en bit utanför – men det får bli efter detta är klart. Det är ju 120 meter runt om, så det är ett digert jobb bara att frigöra slipersen. Jag utnyttjar det faktum att jag jobbar rätt mycket hemifrån med anledning av corona. Jag har bestämt att jag varje gång jag tar en bensträckarpaus ska försöka gräva ungefär en meter. Det är hållbart och tar inte alltför mycket tid varje gång. Dessutom sparar det ryggen att inte hålla på så långa tider i sträck. Det kommer ta ett tag, men jag närmar mig i alla fall slutet av den första långsidan. Att den troligen är den lättaste sidan försöker jag att förtränga i dagsläget.