Grao är på bättringsvägen efter sin kolik. Han har verkat rätt matt och tagen ett tag, och det tog lite tid att få honom att dricka ordentligt, men sakta går det åt rätt håll. Men tyvärr tillstötte det en komplikation efter behandlingen. Grao var ju väldigt svår att sticka och spände halsen så det var svårt för veterinären att hitta ett blodkärl samtidigt som han kastade sig för nålen. Tyvärr resulterade det i ett inflammerat blodkärl. Han svullnade upp rejält på halsen, under sticket.
Efter att ha resonerat med veterinär satte vi in hippotrim och metacam. Dessutom fick vi domosedan utskrivet, sån som man lägger under tungan. Den ska vi ge om vi behöver ta ut veterinär igen, så det inte blir så besvärligt att sticka honom. Dessutom har han fått maten upphängd så han inte behöver sänka huvudet till marken för att äta – han ömmar rejält i svullnaden. Jag tempar honom dessutom två gånger dagligen för att hålla koll på att han inte försämras. Hittills har han i alla fall varit feberfri, och svullnaden har gått ner en hel del nu, så det verkar gå åt rätt håll. Med inflammation i kroppen ska han förstås inte röra sig mer än nödvändigt, så nu får han stå ensam i en rasthage om dagarna ett tag. Glädjande nog dricker han i alla fall bra nu.
Under hösten håller jag en hel del kurser i Stockholm, vilket förstås innebär mycket resor och boende borta. Jag har valt att boka in mig på samma hotell hela tiden, Best Western Bentleys på Drottninggatan. Det är ett trevligt och personligt hotell med riktigt bra läge. Att det är i en byggnad från förra sekelskiftet med en vacker gammal hiss från Graham Brothers gör dessutom mig lite extra glad. Jag är ju rätt nördigt intresserad av den tidsepoken.
Läget på övre delen av Drottninggatan, mot Vasastan är förstås bra för att det är centralt, men också för att jag är lite extra förtjust i de här delarna av stan. Jag bodde inte så långt härifrån ett halvår 1990 och kan kvarteren utan och innan. Dessutom är det ett idealiskt läge för enklare mat på kvällarna. När jag ska äta ensam vill jag ju ha ett ställe som inte bygger på att man ska sitta och umgås med sitt sällskap, utan det ska vara gott och rätt så effektivt. Här finns flera mindre ställen med både takeaway och enklare barserveringar. Den här gången var jag av förklarliga skäl rätt trött om kvällarna och valde att ta med mat upp på hotellrummet. På tisdagkvällen blev det tacos och hemgjorda tortillachips från källarrestaurangen La Neta, och på onsdagen valde jag decomposed samosas från Indian Street Food. Båda ställena ligger precis intill hotellet, och båda har utsökt mat! En annan fördel med att bo centralt är att jag bara kunde ta hissen ner och köpa en glass när hettan från den indiska maten blev överväldigande.
Det är dessutom trevligt att vara stamgäst på ett så personligt hotell. Förra vistelsen blev jag uppgraderad till ett dubbelrum med takterass. Jag tackade och uttryckte min uppskattning, det var verkligen fint! När jag kom sent i måndags kväll visade det sig att de hade blockat ett likadant rum till mig hela dagen, så ingen annan gäst skulle få det. En annan rolig sak var att jag i tumultet i måndags inte fick med mig min namnskylt, så jag gjorde en egen handskriven. När receptionisten råkade se den gjorde hon en utskrift åt mig, så jag fick en proffsigare skylt, helt fantastisk service! Det är inte jättekul att bo borta, men sådana här saker gör det så mycket trevligare.
Grao har genomlevt några tuffa dygn. I söndags visade han koliksymptom. Han hade magljud och bajsade men mådde klart dåligt, så vi ringde ut jourveterinär. Hon konstaterade också bra magljud, och normal doft och funktion från magsäcken och inga direkta problem rektalt, men ändå kolik. Han fick två sorters kramplösande och sondades med paraffinolja och vatten. Jag var så imponerad av honom när veterinären förde ner sonden genom näsan, utan att han fått lugnande. Hon ville inte ge det, för det skulle försvåra för oss att ha koll på hur han mådde. Kanyler är han däremot inte så glad i, han är svårstucken intramuskulärt, och det blir förstås än svårare att hitta ett blodkärl på honom, men även det löste den duktiga veterinären. När hon åkte sent på kvällen såg han ut att vara på bra bättringsväg. Vi promenerade honom 10-15 minuter varje timme fram till 2, sedan en gång kl 4 och en gång kl 6. Jag longerade även ett par gånger och lite trav verkade hjälpa magen så han kunde bajsa. Men klockan 6 tyckte vi att han såg lite hängig ut och framåt åttatiden kom det nya kolikkramper. Jag ringde direkt veterinären igen, och han fick mer av samma behandling. Jag skulle egentligen ha åkt till Stockholm för att jobba på morgonen, men jag lyckades organisera om med hjälp av goda kolleger och fick tåget ombokat till eftermiddagen.
När det var dags för mig att åka hade han varit stabil några timmar, men vi visste ju att den kritiska tidpunkten var när effekten på den kramplösande behandlingen släppte – det var då de nya kolikkramperna kom på morgonen. Ulrik fick alltså hålla stenkoll på honom under hela kvällen och på egen hand utföra de nattliga promenaderna en natt till. Nu har det gått ytterligare ett dygn och läget har varit stabilt. Han är dock inte uppe på full matranson än. Nu längtar jag hem för att själv få vara hos honom, även om jag vet att han är i goda händer.
Idag har Matilda gjort sin tävlingsdebut i WE. Hon har ju tränat lite WE med honom här hemma med oss under sommaren, och Ulrik frågade henne om hon ville testa att rida det första Skånska mästerskapen i WE, som skulle avgöras i Lätt A, precis den nivå Matilda har tränat på. Det ville hon, så under de senaste veckorna har Ulrik drillat henne i teknik och jag har hjälpt till att titta på dressyrprogrammet.
Tävlingen hölls i Hässleholm, men med en starttid strax innan kl 14 för dressyren hade vi ändå en bekväm morgon. Tyvärr hålls ju tävlingarna nu utan publik och varje ryttare får bara ha med sig en medhjälpare, så Ulrik fick stanna hemma och ha koll via den utmärkta onlinerapporteringen. Josefine och Hoppsan var också med och vi hade en toppendag, med fint väder, duktiga ryttare och hästar och bra fikabröd. Matilda och Xipo skötte sig båda alldeles extra utmärkt och red tre jämna ritter med en tredjeplats i dressyren, en femteplats i tekniken och en fjärdeplats i speeden. Det räckte till en tredjeplats både i klassen och i distriktsmästerskapen! Hon fick jättefina rosetter och ännu finare vinglas i pris. Xipo fick morötter!
Idag skulle jag få min sadel kollad, jag har ju tyckt att det är något som stör/begränsar Grao i samlingen ett tag. Jag ville vara säker på att det inte var sadeln och eventuellt justera den lite.
Tyvärr konstaterade vi snabbt att ja, sadeln begränsar honom, men inte som jag trodde genom att vara trång fram utan genom att trycka bak. Jag fick prova några andra sadlar och kände en tydlig skillnad när ländryggen inte fick tryck på sig. Min gissning är att han under de senaste månadernas arbete med mer samling har musklat sig i ländryggen, just där sadeln slutar, och det är därför den trycker där nu. Jag upplevde inte alls att det var så här för ett tag sedan, men det har förstås kommit smygande.
Så jag råkade beställa en ny sadel, en Amerigo dressage HC Pinerolo. Modellen är tydligen helt jätteny. Sadeln jag provade var inte perfekt för mig, men med en helt måttad sadel ska det också lösas förstås. Framför allt är det knästöden som var för stora, ett vanligt problem för mig. Det är ju lätt åtgärdat när man köper ny sadel, och jag beställde dessutom såna knästöd som man sätter med kardborre, så de är lätta att både flytta och byta ut.
Nu måste jag bara hitta en vettig lösning i åtta veckor, tills den nya sadeln kommer. Och förstås sälja min fina Erreplus Adelinde.
Nu har Grao och Xipo fått sina vinterfrisyrer. Vi tycker att det är roligt att vara lite lekfull, så som vanligt har de fått monogram på rumpan. Grao fick sitt stiliserade GD, samma som förra året, och Xipo fick förstås ett X.
Årets hösilage är näringsrikt och fint. De höga värdena beror ju på att det är skördat i ett tidigt växtskede, vilket gör att grässtråna är bladrika och mjuka. Det gör hösilaget ganska snabbätet. För att hästarna inte ska stå utan grovfoder får de halm, som hålls fräscht i sitt nät. En bal passar perfekt i nätet och räcker tre-fem dagar. Det känns bra att komma in i stallet på morgonen för att morgonfodra och höra att hästarna redan står och småtuggar.
Idag har Grao och jag gått upp tidigt och ätit frukost i bilen. Vi har tävlat i Fjälkestad, som ligger galet långt bort. Skälet till att vi åker galet långt bort för att tävla trots att vi bor i Skåne är att seniorcupens andra omgång låg där.
Jag valde att rida en Lätt A:1 som förklass, för att ge Grao en chans att se banan innan lagklassen. Det var det som gjorde att det blev frukost i bilen. Grao ville först inte gå in i släpet i ottan, för det var något konstigt längst fram. När han väl kommit in insåg han att det var frukosten. Då var det ändå rätt bra konstaterade han.
När vi gick in på banan för första klassen var Grao rätt tveksam till hela domarkortsidan. Han var inte alls särskilt sugen på att utforska den, och tyvärr hann vi inte heller göra det särskilt mycket innan vi fick startsignal. Men på något sätt lyckades han ändå titta, undersöka och springa program samtidigt. Det blev lite bromsigt och krokigt på ett par linjer som var mot kortsidan, men vi har alltså gått från att inte kunna passera X till att få sexor på några moment på grund av spänningen. Det är jag definitivt jättenöjd med!
Andra klassen var tre timmar senare, så jag fick dricka lite kaffe, äta några medhavda bullar och vänta ett tag. Framridningen till första klassen kändes helt perfekt, och eftersom det var såpass lång tid mellan starterna tänkte jag helt enkelt köra exakt samma upplägg en gång till. Normalt kortar jag ju gärna andra framridningen lite, men då är det kortare tid emellan klasserna.
När jag hade ridit fram i ca 20 minuter och allt kändes bra fick jag reda på att de flyttat fram starten för min klass, där jag startade först, med en halvtimme. Det var alltså inte 20 minuter kvar till min start utan 50 minuter. Att sitta av och pausa framridningen kändes inte som ett bra alternativ med en häst som Grao, och skritta på lång tygel är ju inte helt lyckat det heller. Jag valde att fortsätta jobba honom lågintensivt för att göra det bästa av situationen.
Jag tycker Grao hanterade situationen bra, även om jag kände mig som om jag gav honom rätt osjyssta förutsättningar. Känslan i programmet var snäppet bättre än i första klassen, och poängen blev också något högre. Däremot verkar domaren verkligen inte ha gillat min musik, jag fick dagens lägsta poäng på musiken! (ihop med några andra). Totalt fick vi 65,5% och utan att ha räknat exakt ser det ut som om jag hade ca 66-67% med musiken borträknad. Det är jag förstås jättenöjd med!
Jag är också nöjd med att knopparna jag gjorde kvällen innan var helt felfria under hela dagen. Däremot får Grao ett intressant rufs när jag drar ur dem…
Jag har haft en intensiv arbetsvecka, där jag har hållit kurs i Stockholm. Det är så skönt att komma hem till gården och alla djuren! Idag började vi med att åka och köpa färskt bröd och ha en härlig helgfrukost. Sedan var planen att åka till Vomb och få en riktigt härlig ridtur i skogen. Synd bara att det regnade så mycket. Vi kollade prognosen och bestämde oss för att sikta på att vara i Vomb strax efter 12 istället, då skulle det vara uppehålll några timmar. Vår plan visade sig fungera utmärkt. Vi fick inget regn på oss på hela ridturen, förutom allt som dråsade ner från träden när man red under grenarna då. Däremot började det regna ganska ordentligt nästan exakt när vi hade lastat in hästarna och var klara.
En bit in på ridturen fick vi se något mäktigt. Två kritvita ägretthägrar lyfte precis framför oss! Det är ju en fågelart som tidigare varit mycket sällsynt i Sverige, men som har blivit vanligare de senaste åren. De är ändå fortfarande rätt ovanliga att se, och jag har troligen bara sett en vid ett tillfälle innan, för ett år sedan ungefär. Jag skriver troligen, eftersom det då var en ganska osäker bestämning på mycket långt håll. Den här gången fanns det inget osäkert alls, vi såg dem nära och tydligt.
När vi kom tillbaka till släpet såg vi en jättestor flock stora fåglar på hög höjd. Jag var nästan säker på att det var tranor, och med hjälp av min app för fågelljud, BirdNET, fick jag det bekräftat.
Så här års när det börjar bli mörkare och regnigare och allmänt tråkigare är det så värdefullt att få de här härliga skogsturerna tillsammans med våra hästar. Även idag visade de att det finns både Landrover och Maserati i dem – även om Grao ibland glömmer att stänga av Maseratin när han plockar fram landrovern!
Så här års har vi ett extra moment i vår ridbanevård. Vi måste räfsa. Löven bryts ju ner till mull vilket vi förstås inte vill ha i underlaget. Med fyra stora kastanjer nära ridbanan blir det varje höst en hel del löv som måste bort. En sån här dag när det är blött är det räfsa som är bästa redskapet, när det är torrt och mycket löv använder vi även lövblås. Lättast är det när banan är helt slät, oavsett om man räfsar eller blåser.
