Jag har ofta svårt att somna och ligger gärna och vrider mig en hel del. För några veckor sedan fick jag därför ett tyngdtäcke av Ulrik. Det blev ett på 9 kg från Cura of Sweden. Det är lite pilligt att få in det i påslakanet och sen får jag vara noga med att få tag i täcket när jag drar i det så jag inte bara drar i lakanet. Men förutom det så är jag nöjd! Det är inte magi, det är ingen revolution, men jag somnar tydligt snabbare på kvällarna än innan. Jag vrider mig dessutom lite mindre under nätterna tror jag, men det är insomningen som är den stora vinsten för mig.
I sadeln igen
Jag har inte ridit på fyra veckor. Först fick ju Grao kolik, sen en inflammation i sticket i halsen. Lagom när han blev bra blev min stortå opererad. Tidigare operationer har jag kunnat rida med stålhätteskor efter bara några dagar, men den här gången funkade det inte alls så. Det visade sig att operationssåret hade blivit inflammerat. Nu har jag ätit penicillin i fem dagar, och äntligen kan jag få i foten i en sko. Inte ridstövlarna än, men mina gamla blundstones funkar. Så idag satt jag på Grao för första gången på jättelänge. Jag red ca 20 min, nästan bara skritt, men provade lite trav och galopp bara för att känna att det funkade. Det gjorde det, allt kändes bra!
Minnen av Maja
För lite drygt sexton år sedan kom min vän och granne Åsa till mig. Hon var bekymrad. Hon hade skaffat en kattunge, en fin liten grå katt som hette Maja, från en ladugård där hon arbetade som avbytare. Men när Maja flyttade hem till hennes familj blev deras gamla hankatt som förbytt. Han blev aggressiv, mot Maja, men också mot barnen i familjen. Hon kände att situationen var ohållbar och sa att hon funderade på att göra sig av med Maja. Jag föreslog att hon först skulle testa om den äldre katten blev normal om Maja försvann, så hon var säker på att det var det som var problemet. Jag sa att Maja kunde bo hos mig i några veckor, så de fick prova. Åsa konstaterade snart att den gamla katten blev sitt vanliga jag så fort den irriterande grå kattungen hade försvunnit. Under tiden hade jag fäst mig vid Maja, och hon blev kvar hos mig.
Hon och jag har varit ett radarpar i sexton år, men för ett tag sedan började hon bli risig. Jag tog henne till veterinären och vi konstaterade att njurarna höll på att ge sig på henne. Vi satte henne på strikt diet med veterinärfoder och följde upp efter ett par månader. Tyvärr visade det sig att bara medicinsk mat inte räckte och hon fick dessutom komplettera med medicin i pipett varje morgon. I helgen blev hon akut sämre och vi fick säga farväl till henne.
Sexton år är en hel del. Vi har tillsammans ägt två gårdar (eller Maja skulle nog mena att det är hon som ägt dem, men jag menar nog ändå att vi delat. Hon har skött mustätheten och jag amorteringarna). Hon har också haft ett gäng hästar och efter några år skaffade hon en husse också. Jag har så många minnen av Maja och jag vill gärna berätta om en del av dem.
På förra gården fanns det gott om vattensork innan Maja flyttade in. Ett av hennes första stora projekt var att ta itu med beståndet. Varje dag när jag kom hem från jobbet låg det minst en vattensork på trappen, ofta flera. När Maja hade bott hos mig i nästan ett år kom grannarna några hundra meter bort över. De frågade om jag också hade märkt en kraftig minskning av vattensorken sista året, och undrade om jag hade någon aning om varför. Jag pekade på Maja och förklarade att det var hon som flyttat in. Maja fick mycket beröm av grannarna!
I hagen på gården hade vi en å, Lidan. Där fiskade vi kräftor. Det tyckte Maja var en utmärkt hobby. Hon kunde smaka på strömmingen jag betade i burarna med, hjälpa till och dra i snörena som burarna satt fast i och förstås titta fascinerat ner i hinken med de spännande kräftorna. Titta i hinken slutade hon tvärt med en dag. Jag misstänker att hon hade känt lite på kräftorna också och sen bestämt sig för att de ändå inte var så intressanta. Snörena var ju ändå rätt spännande, och en gång hoppade hon efter när jag kastade i en bur. Det var nog meningen att hon skulle landa på en grästuva, men den gav vika och katten åkte i ån. Hon lyckades komma upp fortare en kvickt, och då insåg jag hur liten själva katten var inuti pälsen. Hon fortsatte fiska kräftor men mycket försiktigare i fortsättningen. Och om hon såg att jag badade i ån jamade hon olyckligt ända tills jag klev upp igen.
När Maja bara var ett år gammal fick hon kattungar. Det blev en hane som hette Emil och såg precis på pricken ut som Maja och en randig hona som hette Elsa. Elsa bor fortfarande kvar hos oss. Inför födseln hade jag förberett en låda där Maja skulle kunna få sina kattungar i avskildhet. Det ville inte Maja, hon ville ligga i mattes knä. Jag lyfte ner henne i lådan gång på gång, men hon gav sig inte. Till sist hämtade jag en handduk och lät henne ligga i mitt knä och föda. Sedan fick hon och ungarna flytta in i lådan, men efter några dagar var ungarna helt borta. Jag letade och letade men hittade dem inte. Till sist såg jag hur Maja smet in i ena badrummet och jag smög efter. Hon försvann in under några skåp och lådor och kom inte tillbaka. Jag drog ut en låda med handdukar, och där låg de! Både Maja och kattungarna! Hon kunde alltså gå in i lådan bakifrån, och hade burit dit ungarna för att ha ett tryggt gömställe.
Maja har alltid gillat att hjälpa mig att jobba. Hon kan ligga på papper och hon kan skriva på datorn. En gång ringde hon upp mina vänner Thomas och Sofia, som då bodde i Dublin, på Skype. Thomas satt vid datorn och undrade vad det var för kodade meddelanden som kom från min dator. Som en god kontorsarbetare gillade Maja också kaffe. Det skulle helst vara ljummet och ha lite mjölk i. Om man inte kan få ner nosen i muggen behöver det inte vara ett problem, då doppar man bara tassen och suger på den.
Ibland gick Maja iväg på långpromenader. Jag var rejält orolig en nyår när hon försvann på eftermiddagen och kom hem först fem dagar senare. Det var på vår förra gård och det var flera nätter med under minus 20. Den sista gången hon gick på långpromenad var för fyra år sedan. Då var det sommar, men hon var borta i 19 dygn. Jag blev så glad när hon plötsligt dök upp utanför mitt sovrumsfönster en morgon! Efter det har hon inte varit borta några längre perioder, max ett dygn i sträck.
Däremot har hon inte varit glad när matte varit bortsprungen. Hon har haft bra koll och vet att ”packa” är ett dåligt tecken. Ibland när jag varit borta har hon gett mig kalla tassen något dygn när jag kommit hem. Jag var ju en svikare! Men oftast har hon direkt annekterat mig och markerat att jag är hennes och ingen annan ska tro något annat. Hennes självklara sätt och possessiva attityd har gett henne smeknamnet Maja Majestät.
Det är så ekande tomt här hemma utan henne. Vi har hängt ihop i sorg och glädje, och Maja har alltid haft en känsla för när jag behöver tröst. Nu finns hon inte för att trösta mig, men alla minnen av henne finns kvar. Hon fick sexton fina år, och har haft ett bra liv.
Ljus i mörkret
Nu är vi inne i den mörka och jobbiga perioden. Belysning på magnolian på innergården piggar i alla fall upp litegrann, den lyser upp bra de få meter vi har från ytterdörren till stalldörren i alla fall. Dessutom är den vacker! Vi har den på timer så den är på ett antal timmar på kvällen och ett par timmar på morgnarna.
Inkbehandling
Grao har en ink på insidan av vänster bakben. Den har börjat växa, så nu har vi satt igång med behandling med Xxterra. Jag ville gärna komma igång med behandlingen så fort som möjligt, men den första utmaningen blev hur jag ska kunna stå och smörja inken med medlet på ett säkert sätt när jag inte kan få ner den opererade tån i en sko. Men även det fanns det en lösning på.
Ulrik får helt enkelt klara sig utan sin vänstersko ett tag. Grao har varit snäll och tålig med påläggningen av salva, idag är dag två på behandlingen, och det har inte blivit någon större reaktion i inken än. Vi får se om den börjar blöda och vara, då kanske han blir lite mer kinkig. Till att börja med ska jag smörja dagligen i fem dagar, alltså fram till fredag. Sen diskuterar jag med veterinären hur vi behandlar vidare, för den är troligtvis inte borta efter en behandlingsperiod. Jag har både hört om varianter där man behandlar var fjärde dag efter de första inledande dagarna och där man tar en ny femdagarsbehandling efter lite vila och återhämtning. Vi får se hur det blir i just det här fallet. Jag kommer i alla fall fota dagligen så jag har koll på utvecklingen.
Äntligen igång igen
Grovtvättmaskinen har ju varit en välsignelse och jag har använt den flitigt. Men i slutet av sommaren började den helt plötsligt slå till jordfelsbrytaren hela tiden. Jag inledde jakten på en reparatör. Det var inte helt enkelt, första firman jag ringde frågade om saker som fakturaadress och sånt, så jag frågade om de över huvud taget jobbade mot privatpersoner. Det brukade de inte, och det innebar dessutom att de inte hade rutiner för rut-avdrag. Det gjorde ju att reparationen skulle bli rätt dyr, så jag valde att leta vidare. Nästa jag ringde hade inga problem med det, och efter att vi hade åkt bort om varandra i några veckor lyckades vi boka en tid när jag var hemma. Reparatören konstaterade att ett av de tre värmeelementen var trasigt. Han skulle försöka hitta reservdelar och sen höra av sig. Tyvärr var det inte riktigt så enkelt. Han konstaterade efter ett tag att originaldelar gick inte att uppbringa. Men han sa att han skulle vara kreativ och försöka hitta en annan lösning, och han hade några reparatörskompisar som han ville diskutera ärendet med.
Efter ett tag återkom han och sa att han kanske hade en lösning. Den är inte perfekt, den ger en effekt på 2500 W istället för 3000 W som det ska vara, men han trodde skillnaden var tillräckligt liten för att det skulle funka. Det är alltså en lågenergimaskin, normalt ligger de på sådär 7500W.
I torsdags var han här och monterade och testkörde ett tag, och i helgen var det riktiga elddopet. Jag tvättade fem maskiner, dvs alla schabrak som vi inte kunnat tvätta på två månader. Och det har funkat! Jag hoppas verkligen det håller i sig, jag har så saknat möjligheten till grovtvätt. I veckan ska jag nog slänga in mattan i köket, och nu har dessutom täckessäsongen dragit igång.
Opererad igen
Under det senaste året har jag ju gjort nageltrångsoperationer på båda stortårna. För ett tag sedan insåg jag att det kanske inte hjälpt riktigt, så jag kontaktade vården igen och fick en remiss till en kirurg. Igår var jag där, och hon tittade på båda tårna och konstaterade att det inte har blivit bra. Båda måste göras om. Hon tog den ena direkt, så jag fick åka hem med bara en sko och en sån där blå tossa på andra foten. Den andra får jag en tid för efter nyår.
När bedövningen släppte igår fick jag rejält ont. Nu har det gått snart ett dygn och det är något bättre, men jag kommer definitivt få tillbringa helgen på soffan, så inaktiv som möjligt. Det är tråkigt! Men jag fick ett bra tips om en serie på Netflix, The Queen’s gambit, så nu sträcktittar jag på den. Om det är uppehåll ikväll ska jag försöka att gå ut till stallet och säga hej till hästarna. I såna här lägen är det skönt att ha fem meter till stallet! Katterna gör mig sällskap i soffan, de ser inget problem med det.
Ferro har levlat
Ferro har tagit steget till ridhäst! Jag hjälper Matilda med de steg i inridningen som kräver att man är två. Det är så roligt att få följa honom ett tag till, fast han är såld. Och han är duktig, vi är så stolta uppfödare.
Kultingar
Idag stannade jag med bilen och fotade de här små söta kultingarna genom fönstret. Vildsvin är ju inte så kul vilt, men när de är så här söta smälter i alla fall jag! De var busiga och nyfikna och jag kunde stå och titta på dem ett bra tag innan de bestämde sig för att springa vidare, alla tillsammans i en stor klunga.
Den där hatten
Plötsligt har debatten om hatten blossat upp igen. Ett stort antal dressyrryttare skriver att de månar om sin valfrihet i hatt- eller hjälmfrågan. Jag har inga problem att förstå den känslomässiga relationen till symbolen Hatt, jag har själv skrivit om min egen känslosamma relation till min hatt.
Men jag kan ändå tycka att det är rätt underligt att man i en extremt regelstyrd sport väljer att ställa sig på barrikaderna för just rätten att bära hatt på tävlingsbanan. Samtidigt finns det alltså en formel för hur man räknar ut hur diskret en FEI-godkänd frack måste vara färgmässigt:
Civilians. The following is compulsory at all CDIYH (7yo) / CDIJ / CDIY / CDIU25 / CDI3* /CDI4* / CDI5* / CDI-W and CDIOs, FEI Championships, Regional and Olympic Games: a black or dark blue tail coat or jacket, or other dark colours may be worn within in the international HSV colour scale. Colours having a value for “V” smaller than thirty two percent (32%) according to the HSV model may be approved through application to the FEI. Contrast colouring and piping is allowed.
Jag tycker det finns väldigt många regler som går att ifrågasätta och kanske vrida på i dressyren. Frågan om hatt hamnar inte på den listan över huvud taget, och jag välkomnar obligatorisk hjälm även i internationella klasser.