katterna

Ester flyttar in

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

I fredags kväll var vi och hämtade vår nya kattunge. Det är en ganska lång historia, så för dig som vill ha den korta versionen ger jag den först, så kan du sluta läsa sen.

Ester är ungefär fyra månader. Precis som våra andra katter kommer hon vara både ute och inne, och arbetsbeskrivningen är både mysa med matte och fånga möss. Hon är sköldpaddfärgad och väldigt söt.

Men här kommer då den långa versionen:
I veckan började jag fundera på ny katt. Jag hade ju ingen brådska, men det skadade förstås inte att kolla runt lite. Det jag visste var att jag ville ha en hona, som skulle vara korthårig och jag ville nog helst ha en katt som inte var svart. Nästan omedelbart hittade jag en annons på blocket med några fina honkatter, två som var sexton veckor och en som var tretton veckor. Den lilla var röd och jättesöt. Jag svarade på annonsen och den lilla söta röda fanns kvar. Vi bestämde att vi skulle åka och titta på fredagkvällen efter jobbet. Katterna fanns ungefär 90 min bilresa bort, inte nästgårds, men ändå ett ok avstånd. Väl där hade säljarna stängt in de två katter som var kvar i växthuset. De var födda utomhus och hade inte varit inne. Jag fångade den lilla röda och lyfte upp henne. Hon blev jättestressad och bet mig rejält i tummen. Medan säljaren gick in i huset och hämtade alsollösning och plåster satte jag in henne i kattburen. Jag tvättade mitt sår och vi pratade lite. Den andra katten, den sköldpaddfärgade honan, var betydligt mindre skygg och hade dessutom en mamma som var mästerjägare. Det är ju rätt intressant för oss eftersom jaktförmåga har visat sig gå i arv hos katter. Efter en del fundering bestämde jag mig och bytte plats på katterna.

På vägen hem ringde jag 1177 för att höra hur jag skulle göra med stelkramp. Jag är ju inte vaccinerad på några decennier liksom. När jag kom fram var de väldigt insisterande. Jag skulle till akuten, och det SKYNDSAMT. Ett kattbett nära en led är allvarligt! Jag protesterade och sa att så illa var det ju inte, och det var inte nära en led. Det var i tummens trampdyna. Mannen på 1177 sa då att han trodde att jag, precis som alla andra, hade leder i händerna, och händer är relativt små och inga bett i en hand är någonsin långt ifrån en led. Och nog hade jag en led i tummen jag med?

Jaja, jag gav efter för tjatet. Ulrik fick köra mig till akuten i Ystad och sen köra hem själv med katten. Efter att först ha väntat 40 minuter utomhus och sen ytterligare ungerfär 90 minuter inomhus kom jag till en läkare. Hon tittade på tummen, sa ”det där var väl inte så farligt, jag tänker göra ingenting med det”. Inte ens stelkrampsvaccin tyckte hon behövdes. Ja, tänkte jag, ungefär som jag tyckte då! Jag ringde Ulrik som fick komma och hämta mig. Det blev en sen kväll!

Lilla Ester får börja med att bo i sadelkammaren. Jag var rätt säker på att hon hade skabb, och det visade sig rätt snabbt att hon dessutom var ordentligt dålig i magen. Vi vill ju inte att hon smittar våra andra katter. Jag bokade in en veterinärtid så snabbt det gick, och fick en tisdag morgon.

I morse fick hon den första behandlingen mot skabb och dessutom mat och probiotika för att stabilisera magen. Jag hade sett blod i kattlådan på söndagen, men troligen är det från ett sår i analöppningen. Nästa tisdag blir det återbesök för andra skabbehandlingen och uppföljning av magen. Stackars Ester får bo kvar i sadelkammaren ett tag, tills vi vet att hon är smittfri.

Det blev en strulig start på Esters liv hos oss, men vi hoppas att det snabbt tar sig och blir bättre. Hon är en jättefin och trevlig katt och vi kommer trivas väl ihop.

Pyssel

En till

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Såklart skulle även Ulrik ha en reflexmössa. Han ville inte ha mönster, så fick en helt annan modell istället. Ingen tofs ville han ha heller! Men den här modellen passade honom verkligen bra.

Uteritter

Hubertusritt

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Igår, lite sent enligt kalendern, red vi en härlig Hubertusritt tillsammans med ett gäng andra ryttare, totalt var vi 11 ekipage. Det var ingen jakt utan mer som en uteritt i grupp, dessutom kryddad med tipspromenad. Det blev verkligen en härlig ritt, med några friska galopper. Grao fick ligga näst först, helt perfekt tyckte han. Han var rätt het i galoppen, men den positionen gör ju att han bara har en att springa om, och då blir han först, och först är ju dåligt. Ulrik låg lite längre bak i fältet, och även Xipo var pigg och glad och tyckte att ryttaren skulle sluta bromsa.

Efter ritten fick vi jättegod gulaschsoppa och varm äppelmust med kanel i – som att dricka äppelkaka.

Bakning

Nya knutar

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Så här års brukar jag baka saffransknutar, såna där gotländska. I år tyckte vi att det var dags att förnya lite, så jag testade istället Coops recept på mandelmassefyllda knutar. Även om jag är väldigt nöjd med min (extremt smöriga) deg bestämde jag mig för att inte bara kopiera fyllningen, utan att faktiskt göra hela receptet, precis som det är. Däremot använde jag inte den beskrivna tekniken för att göra knutarna, utan jag använde min vanliga teknik, fast med fyllda remsor istället. Det är lite pilligare att göra knutarna med de fyllda remsorna, men jag tycker ändå att det är en bra teknik som ger fina bullar.

Dressyr/Grao Duque/Träning

Äntligen träning igen

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Nu är vi igång rätt så bra, Grao och jag, efter vår månadslånga vila, så i veckan hade jag bokat in vår första träning på nästan två månader. Vi åkte till Paulinda en vardagkväll – det tar ju lite tid men så här års vill vi kunna utnyttja helgerna till att rida i dagsljus. En bra sak med att jobba hemifrån är ju att vi dessutom kan komma iväg rätt mycket tidigare. Annars ska jag först åka från jobbet hem, 40-45 minuter, sen åka tillbaka samma väg, passera jobbet och köra ytterligare ca en kvart förbi. Just att det är samma väg spelar förstås ingen roll, men det känns ändå lite tråkigare än att köra åt andra hållet. Tänk om jag hade kunnat ta med hästen till jobbet träningsdagar liksom! Nåväl, nu har jag ju bara fyra meter från min arbetsplats till stallet, så hemresan går fort.

Jag rider för tillfället dressyr i Ulriks förra sadel, som förövrigt är en specialbyggd variant på Passier Corona – det namnet har fått en helt annan klang sedan han köpte den! Min fina Erreplus hänger till försäljning på Sadelmagasinet. Jag väntar ju på min nya Amerigo, men den här sadeln fungerar bra i väntan på den nya. Paulinda och jag pratade lite sadlar i början med anledning av detta, och hon var jättenöjd både med hur jag satt i sadeln och hur Grao verkar fungera med den. Det är ju skönt att veta att nödlösningen så länge inte är så illa – jag är rädd att min sadel inte hinner komma innan jul och då lär det ta nästan en hel månad extra på grund av helgerna.

Min önskan var att ägna det här första passet efter vilan till grunder, och framför allt jobba med rakriktningen som jag ju tycker har blivit lite sämre än innan vilan. Paulinda var på det hela taget nöjd med hur vi såg ut och hur bra vi hanterat vilan båda. Hon höll med om att rakriktningen inte riktigt är bra, men tyckte att jag hade behållit ridningen i kroppen bra och att Grao var både stark och spänstig. Vi övergick till att arbeta en del med förvända galoppen. Där blir det ju jättetydligt att han inte jobbar riktigt rakt och vi fick en del trassel i den vänstra förvända. Jag fick jobba mycket med att han halsen rak men nacken ställd, både på rakt spår och i förvända, och det är inte det lättaste när hästen helst vill slingra sig ur den jobbiga raka ramen.

Som avslutning testade vi lite passage igen – det är ju jättelänge sedan vi red passage, men han kändes redo och villig. Först hade jag problem med att verkligen ha honom framme för skänkeln, men när jag fick till det fick vi en del passage som jag verkligen var nöjd med. Avslutningsvis tränade vi några halter, med fokus på att faktiskt stå still så länge jag vill. Det är inte det lättaste det heller!

Det är verkligen skönt att vara på gång igen, och att ha en sadellösning som funkar så jag kan träna vidare. Jag hoppas på många kul träningspass under julen.

Veterinär

Inkrapport

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Jag har nu behandlat Graos ink 2×5 dagar, med 14 dagars uppehåll emellan. Jag tror det ser rätt bra ut. Det har ramlat lite bitar då och då, varit lite blodigt men inte farligt, mest känns det som om inken skrumpnar ihop och sen ramlar av. Flera gånger har det redan varit halvläkt under när en bit ramlar av, ibland blir det som en rätt torr läderyta. Veterinären säger att det kan ta flera månader innan allt har ramlat. Jag får rådgöra med henne om ett par veckor om vi ska köra fler femdagarsbehandlingar eller om vi ska avvakta ett tag och se. Sista dagarna nu ömmade det på honom när jag smorde, det har det inte gjort innan. Bilderna nedan är rätt mycket uppljusade för att inken ska synas tydligt.

Tankar och funderingar/Utrustning

Ytterligheter om prylar

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Jag har på sistone sett en hel del diskussioner om prylhets inom ridsporten, och jag håller verkligen med om att det ibland överkonsumeras rätt friskt i vår sport. Jag behöver inte 10 schabrak till varje sadel, meterhöga travar med täcken eller för den delen en ny tävlingskavaj varje säsong. Många ryttare i min ålder och äldre jämför med ”den gamla goda tiden” då man hade precis vad man behövde och inget överflöd. Då hästen inte hade några täcken, om man inte råkade äga ett Nya Zeelandtäcke (ni vet de där som väger ett och ett halvt ton ungefär), eller hade virkat ett eget svettäcke. När man hade en eller två vojlockar, en sadel och ett träns med ett bett. När stallkläderna inte köptes nya för varje säsong, utan istället var de där gamla slitna och avlagda kläderna som inte dög till annat än stallet.

Jag kan är med på resonemanget, men samtidigt är jag så glad att jag faktiskt kan ha bra och funktionella kläder och välsittande utrustning av bra kvalitet. Jag har ridit min beskärda del i gamla snickarbyxor, gröna gummistövlar och blekt och sliten tröja. Jag har haft mina skavsår på benen, dålig sits på grund av illasittande utrustning och jag har frusit nog. Jag älskar att jag kan köpa riktiga ridbyxor som är bra att rida i och som är anpassade efter säsong. Jag är så glad att jag kan ha tröjor av funktionsmaterial som tillåter mig att rida utan att hindra och som transporterar bort all svett så jag inte är en isbit efter ridpasset. Jag uppskattar så att jag kan köpa en sadel som passar min häst, att jag kan ha ett par träns med olika bett på och att jag har vettiga och funktionella täcken när jag bedömer att det behövs. Jag lägger gärna lite mer pengar för att få bra kvalitet, men försöker att bara handla när jag har ett reellt behov. Fast ok. Jag har kanske kanske tittat ut en fin funktionströja till mig och ett matchande schabrak till Grao som vi skulle kunna få i julklapp av varandra. Kanske.

Grao Duque/Ridning

Igångsättningsrapport

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Många olika omständigheter under hösten gjorde ju att Grao fick fyra veckors vila. Det tror jag egentligen inte var ett problem, det kanske till och med var rätt bra. Han har ju gått rätt så intensivt under en lång period och inte haft några egentliga viloperioder.

Nu är vi båda i alla fall hyfsat hela och har börjat sätta igång. På det hela taget känns allt väldigt bra. Grao känns stark och i form, han har verkligen inte tappat varken styrka eller kondition på den här tiden.

Det som kommer kräva lite mer jobb är raktriktningen. Antingen har den blivit sämre under vilan, eller så har jag helt enkelt lättare att se oliksidigheten när jag inte ridit varje dag. Det är ju faktiskt också en bra sak med att pausa, saker och ting är inte längre en vana som sitter i kroppen, utan det är lite lättare att se objektivt på saker.

Unghästar/Uteritter

Hästig heldag

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

Idag kom Matilda hit på morgonen, direkt efter frukost. Vi lastade in Ferro i släpet och åkte iväg till Ljunits-Herrestads löshoppning. Det är så välplanerat och bra! Ferro varsuperduktig. Det var andra gången han löshoppade och det var tydligt att han hade mycket bättre koll den här gången. Han hoppade riktigt fint. Ibland kom han in lite tokigt i serien ur svängen, men får han bara till starten så kommer han hoppa hur bra som helst. Och även när det trasslade i början fick han ju faktiskt ordning på fötterna mot huvudhindret.

Matilda skulle rida Xipo idag, och jag frågade om vi skulle åka till skogen. Men när vi satt i bilen på väg hem med Ferro och solen tittade fram ändrade vi oss och bestämde att vi drar till Sandhammaren istället. Väl hemma tog vi en kopp kaffe och bytte hästar och rullade iväg igen.

Det var en perfekt dag för att rida på Sandhammaren! Det var i och för sig rätt mycket folk, men stranden är ju så enormt stor så det var ändå långt mellan sällskapen. Vi började med att rida söderut, runt själva hörnet på Skåne. Vi red nästan ända fram till Löderups strandbad innan vi vände. Xipo gick en hel del nere i vattnet, trots att det var riktigt stora vågor. Grao tyckte att det var direkt korkat och hävdade att han tappat allt förtroende för Xipos omdöme nu. Men jag lyckades faktiskt lura ner Grao i vattnet ett par gånger, genom att rygga i. Han blev lika förvånad båda gångerna.

På vägen hem råkade vi missa uppfarten till parkeringen vid Sandhammaren. Det finns inte så himla många saker som sticker ut på stranden så det är svårt att veta exakt var man är. Det är vackert, men ganska likadant vackert hela tiden. När jag tyckte att vi ridit tillbaka bra mycket längre än vi ridit bort frågade jag några som promenerade på stranden åt vilket håll Sandhammaren låg. De pekade bakåt och svarade ”långt däråt, ni är nästan i Mälarhusen nu”.

Tack och lov var det fint underlag på en stor del av stranden där vi var, så vi kunde galoppera en bra bit tillbaka mot uppgången. Det slutade med en runda på 1 timme och 50 minuter och över 13 kilometer. Men härligt var det! Vi stannade till på Rosegarden i Ystad och köpte med oss mat hem, vi var galet hungriga vid det laget. När vi rullade in på gården var det redan nästan helt mörkt. Dagarna är inte så långa nu, men härligt när man kan fylla dem med duktiga hästar.

Pyssel

Ljushuvud

Publicerat på av Kajsa / 0 kommentarer

För någon vecka sedan, när jag satt och inte kunde göra så mycket efter min tåoperation, råkade jag köpa en del reflexgarn på rea. Det kändes ju som en smart idé att till exempel ha en mössa i reflexgarn. Sen kom jag på att det ju förstås innebär att jag måste sticka mössan. Det är ungefär 35 år sedan jag stickade sist.

Som tonåring tyckte jag att det var kul att sticka, men i övre tonåren fick jag problem med mina handleder och blev tvungen att sluta. Nu har jag inte haft besvär av handlederna på många år, men det här gjorde ju att det fanns ett antal osäkra faktorer här. För det första – skulle mina handleder hålla? Nåväl, en mössa kändes ändå som ett rätt lagom projekt att starta med. För det andra – kan jag ens sticka? När jag försökte tänka hur man gör var det helt blankt. Efter ännu lite mer tänkande fick jag någon slags bild i huvudet hur jag stickade en rät maska. Hur man lade upp och hur man gjorda aviga kunde jag för mitt liv inte se framför mig.

Jag insåg dessutom att jag inte äger en enda sticknål. Jag började titta lite i den djungel som stick-attiraljer tydligen har blivit. Sen skickade jag ett meddelande till grannen och frågade om jag kunde få låna lite stickor av henne. Det kunde jag.

När garnet kommit och stickorna var på plats och jag dessutom hittat ett mönster som inte såg helt oöverkomligt ut var det bara att försöka. Jag tänkte att det säkert finns filmer på youtube om jag inte kommer ihåg hur man gör. Jag är visserligen vänsterhänt, men jag kan säkert spegelvända vad jag ser tänkte jag käckt.

Det visade sig att det inte skulle behövas. Jag tog sakerna i händerna och händerna liksom bara visste hur de skulle göra. Jag lade raskt upp 84 maskor och började sticka, en rät en avig. Just det SÅ gör man aviga!

Det där med att sticka vänsterhänt var inte självklart för mig när jag var ung. Jag lärde mig själv sticka så, men i slöjden fick jag lära mig att sticka som en högerhänt. Jag kunde alltså sticka åt båda håll, och i teorin skulle jag kunna sticka bara rätstickning men ändå få slätstickning – jag skulle kunna sticka åt vänster ena varvet och åt höger andra. Jag testade förstås även det som ung, men nackdelen är att maskorna blir vridna vartannat varv. Det blir inte helt slätt utan ser lite annorlunda ut. Dessutom stramar det en del när man stickar de aviga maskorna, men visst blir det en intressant effekt.

Men hur det än var så är det mycket enklare och mer naturligt för mig att sticka med vänster hand. Det finns egentligen bara två nackdelar med det. Den första är att alla mönster är skrivna för högerhänta. Jag måste alltså läsa dem baklänges, dvs från vänster till höger, vilket ju egentligen är det som känns mest naturligt. Det är inget stort problem, men man behöver tänka till lite ibland. Den andra är att garn alltid är tvinnat åt samma håll – det håll som gör att det tvinnas mer när man stickar med höger hand. Stickar man med vänster så snurrar man istället upp garnet. Det innebär att vänsterstickaren måste vara mer noga med att se till att det blir hela garnet som föjer med.

Men jag konstaterar att det var riktigt roligt att sticka! Och på bara några få kvällar fick jag ihop en reflexmössa med tofs.