För första gången på väldigt länge har jag fått lastträna en häst. Grao var ju inte alls nöjd med att gå in i transporten i fredags, och så kan jag inte ha det. Jag måste kunna åka iväg med mina hästar och lita på att de går rakt på släpet.
I måndags började jag med att bara leda honom runt släpet. Han var inte bekväm med att vara där, och det faktum att katten Elsa ”hjälpte till” underlättade faktiskt inte, vad hon än själv tror. Men efter ett tag kände jag att han varvade ner, så då gick vi fram till släpet, nosade och så fick han äta lite havre med huvudet inne.
Jag har upptäckt att han är lätt att leda när jag går vid bogen men är mer obekväm med att jag går framför. När jag lastar behöver jag ju vara före honom under bommen om jag ska gå med in. Vi har ju ett släp med bommar som man kan öppna och stänga framifrån, så det är så vi gör med alla våra hästar. Men här kände jag att jag fick tänka om. Jag lossade båda bommarna och snedställde mellanväggen. Sen ledde jag honom mot släpet och såg till att han hade bra bjudning framåt. Efter ett tag fick jag honom att kliva upp med framhovarna. Jag stannade där, lät honom stå ett tag och sedan backade jag. När han gick fram och klev upp med framhovarna varje gång jag gick mot släpet nöjde jag mig för dagen.
Igår fortsatte jag där jag slutat. Efter ett par-tre försök klev han åter upp med framhovarna. Jag hade dessutom hängt upp havrehinken längst fram i släpet och eftersom han kom lite längre in på varje försök upptäckte han den efter några gånger. Då bestämde jag mig för att be honom gå hela vägen in, fortfarande med mig utanför släpet. Det funkade! Jag kunde flytta mellanväggen och gå fram på andra sidan under tiden han åt havre. Han backade ut på mitt kommando, och vi testade en gång till. Det funkade igen. Han fick stå och äta havre en stund och titta sig omkring genom framdörren. Sedan backade jag ut och släppte ut honom i hagen igen. Första dagen höll vi på ca 45-50 minuter. Dag två tog det under 20 min. Förhoppningsvis är problemet snart helt löst.
Det var väldigt skönt att kunna jobba med honom i lugn och ro helt kravlöst. Jag tror verkligen han behöver det, han är en i grunden ganska osäker häst även om han har en tuff yta. Han kan se helt oberörd ut, men lägger man handen på honom känner man att han är spänd och darrar. Även om han på många sätt redan är en mattehäst så har han inte heller fullt förtroende för mig än. Men jag tror att vi är på rätt väg i alla fall.
